Förhållande.
Kategori: Allmänt
Så vad hände sen då? Varför har jag varit borta från bloggen ett bra tag? Ja över två år!.... Jo jag träffade kärleken.. -trodde jag.
Efter H och alla andra gav jag upp. Tron, hoppet och orken för tanken på kärleken bara försvann. Jag gav upp allt som hette killar män krälek o till o med sex i över åtta månader! totalt i celibat! Man blev fortfarande uppraggad, och utbjuden men att ragga upp mig på krogen har aldrig funkat och jag lät mig inte bli utbjuden heller, Tills...
..Jag av en slump hamnade på en middag med en ganska avlägsen gammal vän. Där var en hel del trevligt folk och speciellt en väldigt trevlig kille som vi kallar Mr W. På ytan inte ALLS min typ. Han såg inte ut som något eller någon jag någonsin umgåtts med eller ens dejtat. Möjligtvis närmast Mr R i sitt sätt, men ändå inte så heller.
Jag kände egentligen något redan där.. Någon jag inte hade känt på måånga år, nästan enda sedan fd sambon som änsålänge känts som min stora kärlek. Men trots att något kändes inom mig så kom varken hoppet, tankarna eller något sådant med. Middagen var trevlig, de flesta av oss bytte nummer, facebook och sådant där standard.
Vi började prata en hel del på facebook jag och Mr W, allt endast som vänner. Jag började inse mer och mer att min första uppfattning av honom var rätt, han var inte som någon annan jag dejtat innan. Han var exakt som mig fast man, plus någon nivå längre in på de egenskaper. Han var djup, sofistikerad, föredrog ost kex och ett gals rött framför chips och dipp, jobbade med datorer, väldigt intelligent och intellektuell, kunnig och världsvan. Trots detta en väldigt varm och rolig person som bjöd mycket på sig själv. Öppen, oerhört social, men ändå väldigt avslappnad. Romantisk och för att inte sncka om en världskock! ;)
Vi bestämde oss för att ta en fika en dag, rent vänskapligt (men vilken ändå var mer än jag tillåtit någon man få med mig på det sista året), och väl på fikan var det kört!
Vi passade ihop som två pusselbitar, det var löjligt! Lika bra ute bland folk i olika sammanhang, som på en filt under bar himmel, som i sovrummet..och alla andra platser ;) Han fick mig att känna något jag inte kännt de senaste 5 åren och något jag bara känt en gång tidigare.
Vi dejtade ganska länge och höll därför liv i romantiken väldigt länge... vi blev därefter tillsammans ganska fort, då allt kändes så rätt och det bara föll sig så. Jag flyttade aldrig in till honom officiellt, men jag sov där i princip varje natt och hade nog nästan alla mina kläder där med.. trots detta kändes hela förhållandet som en enda stor nyförälskelse och pirret tog aldrig slut, inte ens efter att vardagen för på efter ett år.
Hans jobb kom med mycket resor, något jag visste sedan innan vi blev tillsammans. Oftast var det bara över en dag, men det kunde hända att de sträckte sig över 3-4 dagar, ibland mitt i veckan, ibland över en helg. Jag undrade aldrig över detta, för.. varför skulle jag? Vi pratade varje kväll innan vi gick och la oss, och det var givetvis inte varje vecka heller han behövde resa bort.
Vi hade det bra. Jag tyckte om hans vänner, mina vänner älskade honom och såg på mig att jag kände något jag inte känt på länge.
Efter 1½ år började hans resor blir allt oftare. Varannan vecka var inte ovanligt och ibland blev det att han var tvungen att vara borta en hel vecka i stöten. Jag började spendera mer tid hemma igen. Hade fullt upp med mina egna jobb att jag inte tänkte mycket på det till en början, tills jag en dag insåg att jag träffat W mindre på en månad än vad han varit iväg. Han sa att det var mycket.. han började distansera sig.. jag växlade mellan att distansera mig och att undra. Han får veta att hans kontor ska flytta och att det är därför han spenderat så mycket tid där nere nu. Han måste flytta. (!??!) Jag vill inte flytta. De närmsta veckorna fortsätter som de gjort månaden innan.. Vi glider mer och mer i från varandra. Vi pratar. Kanske ska vi lägga ner detta eftersom vi nu ändå ska bo på två olika ställen. Jag vet inte riktitigt vad vi kom fram till. Han reser. Vi pratar knappt på en hel månad. Allt rinner bara ut i sanden... Under sammanlagt 3 månader går vi från lyckligast i världen till att d typ är slut genom att ha runnit ut i sanden pga alla omständigheter. Efter en månads nästan helt tystnad ringer han o frågar om hans ska åka upp en helg så vi kan ses. Jag jobbar hela helgen. Han låter bli. Veckan efter ser jag en bild på facebook där han håller en annan tjej i handen. Sedan den dagen har vi inte ens pratat. Det var 5 månader sedan..
Vad jag vet så bor han där nere nu. Men spenderar några helger här uppe. Vi har trots det inte pratat sedan dess....
Så nu är man singen - IGEN!
