Singel in the city!

Det blev en blöt utekväll med Anni igår! Fördrinkar hos mig, vidare ut på klubben, drinkarna flödade från våra nyblivna vänner för kvällen, bra musik, mycket dans och mycket uppvaktning. En allt som allt, efter alla mått, en väldigt lyckad kväll.

 

Trots detta kände jag mig tom när jag kom hem till min ensamma lägenhet tidigt på morgonen. Ingen som redan sover gott att krypa ner till i sängen, ingen som nästa morgon frågade hur kvällen var.. Det hela börjar kännas meningslöst. Samma visa varje gång man är ute, jag börjar tappa gnistan. Ändå fortsätter man var-varannan helg, som om det är ens plikt.

 

Jag vaknade bara någon timme in, skulle behöva sova längre, men kunde inte. Tog en lång frukost framför tvn när min fina vän Hannah ringde och ville bjuda på fika. Sagt och gjort.

 

Innan denna dagen nått sitt slut fick jag veta att hon är gravid. Min fina vän och hennes fina man ska bli föräldrar. Jag började nästan gråta av lycka när hon berättade! Lycklig som om jag precis fick veta att det var jag som skulle få barn. De har kämpat länge, och är så värda detta. De kommer bli de finaste föräldrar! Jag ska skämma bort detta barn så otroligt när hon/han kommer!

 

Jag har själv längtat länge efter barn. En del av mig känner rädslan av att bli bitter smyga på. Inte nu på Hannah, kan bara känna sån enorm lycka där! Men när man ser och hör om alla 20-någonting-åringar springa runt och bli gravida till höger och vänster, utan att ens klara av att ta hand om sig själv, småtjejer och småkillar som leker mamma pappa barn tills de inser att det innebar så mycket mer än de trodde, och då hellre lämnar över barnen till alla andra omkring dem. Kan inte hjälpa att känna ett sting av avund, och orättvisa då. Jag vill inte vara en sådan person! Men kan inte hjälpa det..

 

 

Nu ska jag inte tänka på det längre iallafall, utan nu längtar jag som en galning efter mina fina vänners mirakel!

Som singeltjej i en storstad någonstans i Sverige handlar det inte endast om männen, utan även om tjejerna. Jag har sammanlagt 7 tjejer som är störst del av mitt liv på den fronten, varav 6 av dessa ingår i vad man kan kalla "tjejgänget". För att få en bild av dessa för senare inlägg kommer här en beskrivning av vilka de är och hur det hela ser ut.

 

 

På dagis fick jag min första bästis, vi kan kalla henne "Cissi". Vi bodde dessutom nära varandra och blev bästisar direkt och var sedan dess oskiljaktiga. Hon är utan tvekan stilikonen i vårt gäng. Modemedveten, klädintresserad och utseendeintresserad. Hon är sedan några år gift med sin, sedan länge, sambo.

 

 

Det fanns även en annan granntjej som vi brukade leka mycket med, men som inte gick på vårt dagis som vi kan kalla "Frida". Jag och Cissi var närmst, lekte alltid på dagis o sedan hemma, och väl hemma var ibland också Frida med, så vi tre lekte ofta tillsammans. När vi väl börja skolan gick det i perioder hur ofta Frida var med då hon gick i en annan klass än mig o Cissi. Detta gick i perioder fram till högstadiet då vi tre var i princip oskiljaktiga hela högstadiet. Frida har alltid varit populär med sitt "klassiska skandinaviska utseende, naturliga skönhet och lättsamma skratt. Hon har alltid varit lång och kurvig på "rätt sätt". Det var hon som vid 13 års ålder introducera mig in i världen av festande, drickande, killar och hela den biten. Hon var först av oss alla med allt när vi var i den åldern. Hon är idag tillsammans med ett ex till mig.

 

 

Givetvis var även andra välkomna att vara med, speciellt när man började skolan som sagt, men trots det höll Cissi och jag alltid ihop. I lågstadiet var det framförallt en annan tjej som gick i samma klass som även vid tillfälle följde med hem och lekte, "Sara" kan vi kalla henne. Det gick i perioder att hon var med, och detta gick i perioder ett bra tag, ungefär fram till gymnasiet, då vi alla "slöt" upp tillsammans. Sara har alltid varit mycket "tuffare" än oss andra, som slogs med andra tjejer och än idag är hon den i gänget som är rappast i käften och inte någon man ska bråka med om man inte känner henne. Men hon är även väldigt rak o ärlig och has your back om man känner henne. Hon är idag ganska nybliven sambo med en kille hon haft en del on/off -förhållande med ett tag.

Så vad hände sen då? Varför har jag varit borta från bloggen ett bra tag? Ja över två år!.... Jo jag träffade kärleken.. -trodde jag.

 

Efter H och alla andra gav jag upp. Tron, hoppet och orken för tanken på kärleken bara försvann. Jag gav upp allt som hette killar män krälek o till o med sex i över åtta månader! totalt i celibat! Man blev fortfarande uppraggad, och utbjuden men att ragga upp mig på krogen har aldrig funkat och jag lät mig inte bli utbjuden heller, Tills...

 

..Jag av en slump hamnade på en middag med en ganska avlägsen gammal vän. Där var en hel del trevligt folk och speciellt en väldigt trevlig kille som vi kallar Mr W. På ytan inte ALLS min typ. Han såg inte ut som något eller någon jag någonsin umgåtts med eller ens dejtat. Möjligtvis närmast Mr R i sitt sätt, men ändå inte så heller.

Jag kände egentligen något redan där.. Någon jag inte hade känt på måånga år, nästan enda sedan fd sambon som änsålänge känts som min stora kärlek. Men trots att något kändes inom mig så kom varken hoppet, tankarna eller något sådant med. Middagen var trevlig, de flesta av oss bytte nummer, facebook och sådant där standard. 

 

Vi började prata en hel del på facebook jag och Mr W, allt endast som vänner. Jag började inse mer och mer att min första uppfattning av honom var rätt, han var inte som någon annan jag dejtat innan. Han var exakt som mig fast man, plus någon nivå längre in på de egenskaper. Han var djup, sofistikerad, föredrog ost kex och ett gals rött framför chips och dipp, jobbade med datorer, väldigt intelligent och intellektuell, kunnig och världsvan. Trots detta en väldigt varm och rolig person som bjöd mycket på sig själv. Öppen, oerhört social, men ändå väldigt avslappnad. Romantisk och för att inte sncka om en världskock! ;)

Vi bestämde oss för att ta en fika en dag, rent vänskapligt (men vilken ändå var mer än jag tillåtit någon man få med mig på det sista året), och väl på fikan var det kört!

Vi passade ihop som två pusselbitar, det var löjligt! Lika bra ute bland folk i olika sammanhang, som på en filt under bar himmel, som i sovrummet..och alla andra platser ;) Han fick mig att känna något jag inte kännt de senaste 5 åren och något jag bara känt en gång tidigare.

Vi dejtade ganska länge och höll därför liv i romantiken väldigt länge... vi blev därefter tillsammans ganska fort, då allt kändes så rätt och det bara föll sig så. Jag flyttade aldrig in till honom officiellt, men jag sov där i princip varje natt och hade nog nästan alla mina kläder där med.. trots detta kändes hela förhållandet som en enda stor nyförälskelse och pirret tog aldrig slut, inte ens efter att vardagen för på efter ett år.

 

Hans jobb kom med mycket resor, något jag visste sedan innan vi blev tillsammans. Oftast var det bara över en dag, men det kunde hända att de sträckte sig över 3-4 dagar, ibland mitt i veckan, ibland över en helg. Jag undrade aldrig över detta, för.. varför skulle jag? Vi pratade varje kväll innan vi gick och la oss, och det var givetvis inte varje vecka heller han behövde resa bort.

 

Vi hade det bra. Jag tyckte om hans vänner, mina vänner älskade honom och såg på mig att jag kände något jag inte känt på länge.

 

Efter 1½ år började hans resor blir allt oftare. Varannan vecka var inte ovanligt och ibland blev det att han var tvungen att vara borta en hel vecka i stöten. Jag började spendera mer tid hemma igen. Hade fullt upp med mina egna jobb att jag inte tänkte mycket på det till en början, tills jag en dag insåg att jag träffat W mindre på en månad än vad han varit iväg. Han sa att det var mycket.. han började distansera sig.. jag växlade mellan att distansera mig och att undra. Han får veta att hans kontor ska flytta och att det är därför han spenderat så mycket tid där nere nu. Han måste flytta. (!??!) Jag vill inte flytta. De närmsta veckorna fortsätter som de gjort månaden innan.. Vi glider mer och mer i från varandra. Vi pratar. Kanske ska vi lägga ner detta eftersom vi nu ändå ska bo på två olika ställen. Jag vet inte riktitigt vad vi kom fram till. Han reser. Vi pratar knappt på en hel månad. Allt rinner bara ut i sanden... Under sammanlagt 3 månader går vi från lyckligast i världen till att d typ är slut genom att ha runnit ut i sanden pga alla omständigheter. Efter en månads nästan helt tystnad ringer han o frågar om hans ska åka upp en helg så vi kan ses. Jag jobbar hela helgen. Han låter bli. Veckan efter ser jag en bild på facebook där han håller en annan tjej i handen. Sedan den dagen har vi inte ens pratat. Det var 5 månader sedan..

 

Vad jag vet så bor han där nere nu. Men spenderar några helger här uppe. Vi har trots det inte pratat sedan dess....

 

Så nu är man singen - IGEN!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer träffa kärleken igen? Jag börjar tvivla.. Kanske får man bara en stor sann kärlek i livet, och jag har redan haft min.

 

Det är en ganska sorglig tanke, för vad innebär det, att jag ska vara ensam resten av mitt liv? Eller ja ensam är jag nästan aldrig i den bemärkelsen, men det är skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Att ständigt ha någon ny omkring sig får en ändå att känna sig ensam.

 

Jag ser andra som haft en stor kärlek och ändå hittar en ny, så rent allmänt borde det vara så att det går. Men i ärlighetens namn tycks det inte vara så för mig.

 

Man ger liksom upp efter ett tag, och när är det? När kommer man till den gränsen där man verkligen lägger ner och ger upp och bara lämnar kärleken bakom sig?

Jag tror jag har kommit til den gränsen fölera ggr under de de senaste åren.. Vid något tillfälle varande det ganska länge, men så dök någon upp som fick mig att känna... något.. och hoppet och längtan väcks till liv igen. Men gång på gång har det slutat i besvikelse...

 

-

 

Nej, det blev inget med Mr H som ni troligtvis kunde urskilja ur texten. Vi träffades den där första gången och jag blev lite besviken. Trots det kände jag något inombords och vi träffades ytterligare några gånger. Jag började tycka att det kändes mer och mer bra och fick mer och mer tycke, och han verkade själv intresserad till plötsligt en dag på en promenad då han kändes frånvarande. Efter den dagen hörde han aldrig av sig längre och när jag gjorde så, svarade han "artigt och nödvändigt" men inte mer. Jag märkte att han inte längre var intressrad och det hela rann ut i sanden...

Vi har setts ibland ute på krogen, skrivit grattis när någon fyller år osv, och jag kan fortfarande tänka på honom. Men hans avsaknade intresse för mig gör sig ganska tydligt då ha fortfarande pratar och svarar efter artig nödvändighet och inte mer, de få ggr någn gång i halvåret vi skrivier något till varandra..