Singel in the city!

Hej! Här är jag! En toppentjej i mina bästa år. Charmig hopplös och alldeles.. alldeles singel.. Häng med på min resa genom singel-livets berg och dalbana!

Hur ska man kunna lita på..?

Kategori: Allmänt

Hur ska man idag kunna lita på folk i det så kallade kärleksspelet?
 
Alla jag känner är otrogna till höger och vänster som om det är på modet nu.
Flera killar jag träffat har visat sig ha tjej, och det tycks inte ta slut. Dessutom tycks respekten oss tjejer emellan inte längre existera då mina singeltjejkvänner slukar varje ny man jag träffar innan jag ens hinner bestämma mig för vad jag känner för honom..
 
Min största förälskelse någonsin träffade jag när jag var 20, han var 25, vi dejtade, eller ja näst in till var tillsammans, ca ett år. Vi umgicks med varandras vänner och familjer och jag har faktiskt aldrig känt för någon annan varken innan och framförallt inte efter, som jag kände för honom. Lycka varje sekund, pirr i magen, otrolig glädje och en förälskelse som man se i filmerna! Hans syster gillade aldrig mig, jag förstod inte riktigt varför förens hon en dag klämmer ur sig att fina fina Mr O, hennes bror, hade sambo sedan 4år. Skojade hon????? Tänkte jag. Men nej. Det stämde. Detta förklarade varför vi var hos mig oftare än hos honom. Det var dåligt emellan dem, han ville inte vara kvar, och hon reste mycket i sitt jobb och det var vid de tillfällena vi var hos honom, och jag intet ont vetande..
 
Detta är långt ifrån den enda upptagna kille som raggat på mig, ibland undrar jag nästan om det står en skylt i min panna "Upptagna män, se hit".
 
När jag väl som sagt träffar en bra singel kille, och några, framförallt en av mina singeltjejer, träffar honom, när vi är ute i större gäng, så tar det sällan mer än 3 minuter innan hon råflörtar upp honom. Visst har en en egen vilja, och uppenbarligen vill han inte vara med mig när han dagen efter accepterar hennes facebook förfrågan och de bärjar snacka, men skit i han. Hon ska föreställa en av mina närmsta vänner och det är oundvikligt att inte de killar jag träffar ska träffa henne. Hon är oftast den första av mina vänner de träffar, då hon och jag ofta är ute i vimlet och de ofta hör av sig o vill möta upp mig så är hon i princip alltid med. Känns tråkigt att det ska behöva vara så.
 
Vem ska man då lita på?
 
 
I helgen var jag medbjuden hem till en bekant till mig, en tjej som vi kan kalla Vera. Hon är nära vän med en tjejkompis till mig, så vi har setts några ggr men känner varandra inte så nära. Födelsedagsfesten hölls hemma hos henne och hennes sambo sedan 4 år, som jag aldrig träffat tidigare. (...trodde jag..). Vi kommer in i hallen och många har redan kommit. De flesta kommer ut i hallen och hälsar, vi står alla o pratar en stund innan jag går vidare in i vardagsrummet för att hälsa på övriga som satt där, och in kommer jag och ser en kille jag träffat lite till och från sedan vintras förra året, inget seriöst, mest flört o någon puss då o då när vi setts ute och hos n¨gra gemensamma kompisar vi har. Han har länge visat stort intresse för mig och våra samtal blir ofta lite intima, främst från hans håll. Men han är himla söt och trevlig, en riktig charmknutt. För en sekund var det kul att se honom, tills jag ser hans min när han ser mig, och jag inser att jag precis klivit in i hans hem. I han och hans flickväns hem, som jag nu var på födelsedagsfest hos... (!!!).  Till en början är han lite avvikande mot mig, men allt eftersom kvällen går och hans alkoholintag lika så, blir han mer och mer flörtig mot mig o drar med mig ut på balkongen för att prata och kommer in på massa känslor... Palla.... Jag orkade inte lyssna. Dagen efter skriver han till mig hela dagen om hur han vill träffa mig igen bla bla bla... detta nu TROTS att han nu vet att jag vet att han har sambo... .... ..... ....
 
Vad är det för fel på folk och hur ska man kunna lita på dem?

En helg och livet.

Kategori: Allmänt

Det blev en blöt utekväll med Anni igår! Fördrinkar hos mig, vidare ut på klubben, drinkarna flödade från våra nyblivna vänner för kvällen, bra musik, mycket dans och mycket uppvaktning. En allt som allt, efter alla mått, en väldigt lyckad kväll.
 
Trots detta kände jag mig tom när jag kom hem till min ensamma lägenhet tidigt på morgonen. Ingen som redan sover gott att krypa ner till i sängen, ingen som nästa morgon frågade hur kvällen var.. Det hela börjar kännas meningslöst. Samma visa varje gång man är ute, jag börjar tappa gnistan. Ändå fortsätter man var-varannan helg, som om det är ens plikt.
 
Jag vaknade bara någon timme in, skulle behöva sova längre, men kunde inte. Tog en lång frukost framför tvn när min fina vän Hannah ringde och ville bjuda på fika. Sagt och gjort.
 
Innan denna dagen nått sitt slut fick jag veta att hon är gravid. Min fina vän och hennes fina man ska bli föräldrar. Jag började nästan gråta av lycka när hon berättade! Lycklig som om jag precis fick veta att det var jag som skulle få barn. De har kämpat länge, och är så värda detta. De kommer bli de finaste föräldrar! Jag ska skämma bort detta barn så otroligt när hon/han kommer!
 
Jag har själv längtat länge efter barn. En del av mig känner rädslan av att bli bitter smyga på. Inte nu på Hannah, kan bara känna sån enorm lycka där! Men när man ser och hör om alla 20-någonting-åringar springa runt och bli gravida till höger och vänster, utan att ens klara av att ta hand om sig själv, småtjejer och småkillar som leker mamma pappa barn tills de inser att det innebar så mycket mer än de trodde, och då hellre lämnar över barnen till alla andra omkring dem. Kan inte hjälpa att känna ett sting av avund, och orättvisa då. Jag vill inte vara en sådan person! Men kan inte hjälpa det..
 
 
Nu ska jag inte tänka på det längre iallafall, utan nu längtar jag som en galning efter mina fina vänners mirakel!

My chicks

Kategori: Allmänt

 
Som singeltjej i en storstad någonstans i Sverige handlar det inte endast om männen, utan även om tjejerna. Jag har sammanlagt 7 tjejer som är störst del av mitt liv på den fronten, varav 6 av dessa ingår i vad man kan kalla "tjejgänget". För att få en bild av dessa för senare inlägg kommer här en beskrivning av vilka de är och hur det hela ser ut.
 
 
På dagis fick jag min första bästis, vi kan kalla henne "Cissi". Vi bodde dessutom nära varandra och blev bästisar direkt och var sedan dess oskiljaktiga. Hon är utan tvekan stilikonen i vårt gäng. Modemedveten, klädintresserad och utseendeintresserad. Hon är sedan några år gift med sin, sedan länge, sambo.
 
 
Det fanns även en annan granntjej som vi brukade leka mycket med, men som inte gick på vårt dagis som vi kan kalla "Frida". Jag och Cissi var närmst, lekte alltid på dagis o sedan hemma, och väl hemma var ibland också Frida med, så vi tre lekte ofta tillsammans. När vi väl börja skolan gick det i perioder hur ofta Frida var med då hon gick i en annan klass än mig o Cissi. Detta gick i perioder fram till högstadiet då vi tre var i princip oskiljaktiga hela högstadiet. Frida har alltid varit populär med sitt "klassiska skandinaviska utseende, naturliga skönhet och lättsamma skratt. Hon har alltid varit lång och kurvig på "rätt sätt". Det var hon som vid 13 års ålder introducera mig in i världen av festande, drickande, killar och hela den biten. Hon var först av oss alla med allt när vi var i den åldern. Hon är idag tillsammans med ett ex till mig.
 
 
 
Givetvis var även andra välkomna att vara med, speciellt när man började skolan som sagt, men trots det höll Cissi och jag alltid ihop. I lågstadiet var det framförallt en annan tjej som gick i samma klass som även vid tillfälle följde med hem och lekte, "Sara" kan vi kalla henne. Det gick i perioder att hon var med, och detta gick i perioder ett bra tag, ungefär fram till gymnasiet, då vi alla "slöt" upp tillsammans. Sara har alltid varit mycket "tuffare" än oss andra, som slogs med andra tjejer och än idag är hon den i gänget som är rappast i käften och inte någon man ska bråka med om man inte känner henne. Men hon är även väldigt rak o ärlig och has your back om man känner henne. Hon är idag ganska nybliven sambo med en kille hon haft en del on/off -förhållande med ett tag.
 
Under gymnasiet tillkom sedan två tjejer ganska sporadiskt, "Lina" och "Anni". De gick båda på min skola och vi blev snabbt vänner, och på så sätt kom de även att bli en del av gänget mer eller mindre.
 
Lina är precis som jag singel, vilket resulterat i att hon idag är en av dem jag umgås med oftast utav dem alla. Detta främst pga av att vi bor nära varandra och för att våra liv ser i principa likadana ut just nu. Det är därför henne jag går ut med mest om helgerna och henne jag dricker vin och skvallrar killar och kärleksbekymmer mycket med. Vi som personer både lika o olika. Jag är något lugnar medan Lina är väldigt exentrisk, livlig och högljuljd, annars har vi ungefär samma syn på mycket. Hon är längre än mig och väldigt slank, annars samma ögonfärg och hårfärg, och vi har fått höra att vi har något liknande ansiktsdrag.
 
 
Anni är liksom jag och Lina också singel, sedan ett bra tag. De är lite mina "eviga singlar, precis som jag" ;). Anni och jag är väldigt mycket likadana. Vi har nästan identiska personligheter, med skillnaden att hon kanske är liite galnare än mig, men vi har förbaskat kul tillsammmans och pratar om allt! Även hon har periodvis varit den som jag umgåts mycket på tu man hand med sista åren, då våra liv är mer lika än dem som är gifta och sambor. Tyvärr bor vi inte lika nära varandra idag, så det blir inte lika spontant som förut, men när det blir har vi så kul!! En annan tråkig sak är att Lina och Annie inte riktigt funkar ihop längre så skiftar mitt umgänge nuförtiden ofta dem emellan (när det är på tu man hand (de umgås fortfarande så pass som när vi ses hela gänget)). Annie en period, Lina en period. Inte för att det är sagt så, bara blivit så.
 
 
Efter gymnasietiden tillkom även "Fiffi". En vacker, supersocial, sprudlande tjej som vi träffade på en fest. Det tog inte lång tid förren hon var en del i gänget. Hon är nu nysingel och även blivit en del festande med henne i omgångar. Min relation till henne är väldigt liknande den jag har till Lina och de båda har även liknande personligheter och kommer väldigt bra överens. Vi umgås både på tu man hand, och vi tre tillsammans en del om krog-kvällarna.
 
 
Min sjunde fina vän träffade jag på jobb. Vi jobbar inte längre tillsammans, men hon blev snabbt, och är än idag en av mina absolut närmsta vänner. Jag skulle säga att Cissi är min bästa barndomsvän, och kommer på så vis alltid vara en bästa vän, medan Hannah, som vi kan kalla henne, är min bästa vuxen vän. Hon är inte alls som någon av de andra. Hon är den mest naturliga människa jag känner. Både utseendemässigt och i sättet. Enkel, sund, sportig och en otroligt fin vän! Vi umgicks som mest från att vi träffades något år efter gymnasiet och några år framåt. Sen träffade hon sin man som hon nu är gift med, och man ser varandra allt mer sällan, tyvärr! Men det blir ändå en hel del middagar, promenader och träningspass tillsammans. Hon är nog den jag öppnar mig för mest av alla tjejerna, och den jag skulle ringa om jag behövde en njure...typ... haha jag vet att hon alltid skulle ställa upp. Vi anförtror varandra ALLT och den jag litar på mest.
 
 
 
Så där har ni en liten blick på hur det ser utt i mitt umgängesliv. Något som kan vara intressant att veta till senare inlägg.
 
Nu väntar nog kvällens taxi på mig där nere då det är dags att ge sig ut på stadens gator. Det är ju lönehelg, och staden väntar på en singeltjej som mig! :)
 

Förhållande.

Kategori: Allmänt

Så vad hände sen då? Varför har jag varit borta från bloggen ett bra tag? Ja över två år!.... Jo jag träffade kärleken.. -trodde jag.
 
Efter H och alla andra gav jag upp. Tron, hoppet och orken för tanken på kärleken bara försvann. Jag gav upp allt som hette killar män krälek o till o med sex i över åtta månader! totalt i celibat! Man blev fortfarande uppraggad, och utbjuden men att ragga upp mig på krogen har aldrig funkat och jag lät mig inte bli utbjuden heller, Tills...
 
..Jag av en slump hamnade på en middag med en ganska avlägsen gammal vän. Där var en hel del trevligt folk och speciellt en väldigt trevlig kille som vi kallar Mr W. På ytan inte ALLS min typ. Han såg inte ut som något eller någon jag någonsin umgåtts med eller ens dejtat. Möjligtvis närmast Mr R i sitt sätt, men ändå inte så heller.
 
Jag kände egentligen något redan där.. Någon jag inte hade känt på måånga år, nästan enda sedan fd sambon som änsålänge känts som min stora kärlek. Men trots att något kändes inom mig så kom varken hoppet, tankarna eller något sådant med. Middagen var trevlig, de flesta av oss bytte nummer, facebook och sådant där standard. 
 
Vi började prata en hel del på facebook jag och Mr W, allt endast som vänner. Jag började inse mer och mer att min första uppfattning av honom var rätt, han var inte som någon annan jag dejtat innan. Han var exakt som mig fast man, plus någon nivå längre in på de egenskaper. Han var djup, sofistikerad, föredrog ost kex och ett gals rött framför chips och dipp, jobbade med datorer, väldigt intelligent och intellektuell, kunnig och världsvan. Trots detta en väldigt varm och rolig person som bjöd mycket på sig själv. Öppen, oerhört social, men ändå väldigt avslappnad. Romantisk och för att inte sncka om en världskock! ;)
Vi bestämde oss för att ta en fika en dag, rent vänskapligt (men vilken ändå var mer än jag tillåtit någon man få med mig på det sista året), och väl på fikan var det kört!
Vi passade ihop som två pusselbitar, det var löjligt! Lika bra ute bland folk i olika sammanhang, som på en filt under bar himmel, som i sovrummet..och alla andra platser ;) Han fick mig att känna något jag inte kännt de senaste 5 åren och något jag bara känt en gång tidigare.
Vi dejtade ganska länge och höll därför liv i romantiken väldigt länge... vi blev därefter tillsammans ganska fort, då allt kändes så rätt och det bara föll sig så. Jag flyttade aldrig in till honom officiellt, men jag sov där i princip varje natt och hade nog nästan alla mina kläder där med.. trots detta kändes hela förhållandet som en enda stor nyförälskelse och pirret tog aldrig slut, inte ens efter att vardagen för på efter ett år.
 
Hans jobb kom med mycket resor, något jag visste sedan innan vi blev tillsammans. Oftast var det bara över en dag, men det kunde hända att de sträckte sig över 3-4 dagar, ibland mitt i veckan, ibland över en helg. Jag undrade aldrig över detta, för.. varför skulle jag? Vi pratade varje kväll innan vi gick och la oss, och det var givetvis inte varje vecka heller han behövde resa bort.
 
Vi hade det bra. Jag tyckte om hans vänner, mina vänner älskade honom och såg på mig att jag kände något jag inte känt på länge.
 
Efter 1½ år började hans resor blir allt oftare. Varannan vecka var inte ovanligt och ibland blev det att han var tvungen att vara borta en hel vecka i stöten. Jag började spendera mer tid hemma igen. Hade fullt upp med mina egna jobb att jag inte tänkte mycket på det till en början, tills jag en dag insåg att jag träffat W mindre på en månad än vad han varit iväg. Han sa att det var mycket.. han började distansera sig.. jag växlade mellan att distansera mig och att undra. Han får veta att hans kontor ska flytta och att det är därför han spenderat så mycket tid där nere nu. Han måste flytta. (!??!) Jag vill inte flytta. De närmsta veckorna fortsätter som de gjort månaden innan.. Vi glider mer och mer i från varandra. Vi pratar. Kanske ska vi lägga ner detta eftersom vi nu ändå ska bo på två olika ställen. Jag vet inte riktitigt vad vi kom fram till. Han reser. Vi pratar knappt på en hel månad. Allt rinner bara ut i sanden... Under sammanlagt 3 månader går vi från lyckligast i världen till att d typ är slut genom att ha runnit ut i sanden pga alla omständigheter. Efter en månads nästan helt tystnad ringer han o frågar om hans ska åka upp en helg så vi kan ses. Jag jobbar hela helgen. Han låter bli. Veckan efter ser jag en bild på facebook där han håller en annan tjej i handen. Sedan den dagen har vi inte ens pratat. Det var 5 månader sedan..
 
Vad jag vet så bor han där nere nu. Men spenderar några helger här uppe. Vi har trots det inte pratat sedan dess....
 
Så nu är man singen - IGEN!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

....

Kategori: Allmänt

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer träffa kärleken igen? Jag börjar tvivla.. Kanske får man bara en stor sann kärlek i livet, och jag har redan haft min.
 
Det är en ganska sorglig tanke, för vad innebär det, att jag ska vara ensam resten av mitt liv? Eller ja ensam är jag nästan aldrig i den bemärkelsen, men det är skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Att ständigt ha någon ny omkring sig får en ändå att känna sig ensam.
 
Jag ser andra som haft en stor kärlek och ändå hittar en ny, så rent allmänt borde det vara så att det går. Men i ärlighetens namn tycks det inte vara så för mig.
 
Man ger liksom upp efter ett tag, och när är det? När kommer man till den gränsen där man verkligen lägger ner och ger upp och bara lämnar kärleken bakom sig?
Jag tror jag har kommit til den gränsen fölera ggr under de de senaste åren.. Vid något tillfälle varande det ganska länge, men så dök någon upp som fick mig att känna... något.. och hoppet och längtan väcks till liv igen. Men gång på gång har det slutat i besvikelse...
 
-
 
Nej, det blev inget med Mr H som ni troligtvis kunde urskilja ur texten. Vi träffades den där första gången och jag blev lite besviken. Trots det kände jag något inombords och vi träffades ytterligare några gånger. Jag började tycka att det kändes mer och mer bra och fick mer och mer tycke, och han verkade själv intresserad till plötsligt en dag på en promenad då han kändes frånvarande. Efter den dagen hörde han aldrig av sig längre och när jag gjorde så, svarade han "artigt och nödvändigt" men inte mer. Jag märkte att han inte längre var intressrad och det hela rann ut i sanden...
Vi har setts ibland ute på krogen, skrivit grattis när någon fyller år osv, och jag kan fortfarande tänka på honom. Men hans avsaknade intresse för mig gör sig ganska tydligt då ha fortfarande pratar och svarar efter artig nödvändighet och inte mer, de få ggr någn gång i halvåret vi skrivier något till varandra..
 
 

Början på Mr H

Kategori: Allmänt

Här var han nu, som sagt. Eller inte han, men hans profil, med all fakta jag behövde veta om honom till en börja. Han var inte längre en synvilla, eller fantasi, eller ett flygit minne utan en verklig person.

Jag minns hur jag knappt fick luft och jag kände mig som en fjortis som fick syn på sin idol eller något.

Jag var ju iallafall tvungen att skriva NÅGOT till honom, iallafall låta han veta att jag existerar. Sagt och gjort, darrig på händerna knappa jag ihop något käckt meddelande och skickade iväg!

Dagarna gick och plötsligt var jag inloggad på sidan varje om inte flera gånger om dagen för att se om han svarat. Jag var som besatt! 
Kände att detta var allt eller inget. Svarade han inte mig på det enda sättet jag någonsin skulle kunna få kontakt med denna främling, så skulle han förbli just det - En främling. (Som jag av någon anledning kände mig helt uppslukad av)

Dagarna blev till veckor, veckorna blev till månader - och fortfarande inget svar.

Jag kände mig helt förtvivlad och än en gång samtidigt arg på mig själv. Vad sysslade jag med?? vad var detta för känslor och beteénde jag höll på med?? Jag kände ju inte ens killen....

-

Månaderna fortsatte flyta på.

Och medans tiden flyter på fick man ju släppa mer och mer och tillsut hade man ju släppt tanken helt.

Då plötsligt en dag sitter jag inne på facebook, surfar runt. Kommer in på en gammal killkompis sida och plötsligt ser jag en bild på ingen mindre än HAN, Mr H!

Vad är detta liksom?? varför dyker han upp med små glimtar gång på gång i mitt liv utan att jag någonsin får någon som helst kontakt med honom. Och så fort jag "glömmer" honom lite så dyker han på något vis upp igen! vad var meningen??

Jag tänkte, nu ska jag ge det en SISTA chans! Nu har jag inget att förlora så skickade iväg ett mail till honom där jag även nämnde lite skämtsamt om hur jag tycktes se honom lite varstans och att jag kände mig nyfiken på honom. Kände att nu hade jag iallafall inget att förlora.

Dagarna gick, och så plötsligt - Ett svar!!!!!!!

Kändes så sjukt, men det kändes som jag väntat på detta i evigheter.

Det mailet var början.
 Vi mailade varande varje dag och ibland flera gånger om dagen. Vi hade jätte mycket att prata om, allting kom så naturligt. Han va supertrevlig, rolig, lätt att prata med. Det kändes som en storvinst och han var vinsten!
Vi snackade över datorn i några månader och det kändes riktigt bra. Jag kände mig helt förälskad!

Efter en tid fråga han om jag hade lust att ses någon dag.

Mitt hjärta slog nog tio extra slag och vi ska inte snacka om hur jag knappt kunde andas när jag var på väg för att träffa honom. Tror ALDRIG att jag känt så inför att träffa en kille - någonsin! Jag var till och med tvungen att ringa en vän som fick lugna mig över telefon på vägen dit. Det var så löjligt, helt sjukt hur det pirrade i min kropp!

det kan låta löjligt, men det kändes verkligen som att this could be it! Detta kunde verkligen vara HAN. Han med stort H..


Jag kom fram, där stod han och väntade på mig och jag träffade han face to face för första gången....


HAN med stort H??

Kategori: Allmänt

Okej, för att ni ska förstå detta måste jag gå tillbaka i tiden, lååångt tillbaka i tiden. Måånga åår tillbaka i tiden.

Tiden då jag och Mr P precis träffats.

Vi var ute och handlade och man går förbi många människor, affären är fylld av dom! haha Plötsligt över frysdisken tittar jag bara upp och råkar se en kille, runt min egen ålder. Han var varken bu eller bä, inget i ögonfallande. Ganska tråkig och väldigt vanlig. Men när jag mötte hans blick bara gick det nån konstig varm stöt genom min kropp.

Jag var jättenyförälskad i Mr P då så det var iinte så mycket med det. Men känslan kändes så bra och den kunde faktiskt dyka upp i mitt huvud då och då. Inte för att det betydde något för mig, mest bara kunde den ploppa upp och sedan försvinna lika fort igen.

Kort därefter glömde jag bor det helt.

_____________


Flera år senare, kort efter att det tagit slut mellan mig och Mr P, är jag och en kompis ute och handlat i mataffären. Det är fullt som vanligt och plötsligt bumper jag och en kille in i varandra. Ursäkta säger han och jag hinner titta upp precis som han vänder sig om. Det var HAN, samma kille som då. Mitt hjärta slog oväntat ett extra slag och samma känsla som flera år tidigare infann sig igen.

Efter den gången dök han upp i mina tankar, - ofta!

VARFÖR??

Han var extremt alldaglig och stod verkligen inte ut ur en folksamling. Han var inte störande ful, men verkligen inte iögonfallande snygg. Där var måånga snyggare killar jag kunde fastnat på. Men nej, jag fastnade på honom, ordentligt!

Jag kunde inte sluta tänka på honom. Hn fanns till och från i mina tankar, men det ville jag inte berätta för någon. Det kändes ju URFÅNIGT! Även för miig själv!
Jag kände ju inte killen! Hade aldrig sagt ett ord till varandra. Han visste säkert inte ens att jag existera. det hela var bara urfånigt.

Jag försökte släppa tanken och efter hand som tiden gick glömde jag bort han igen.

________________

Så plötsligt en dag sitter jag inne på en dejtingsajt. Nästan precis skrivit in mig och tänker aja, kan ge det ett försök. Det är så många som pratar sig varma om det.
Jag hade varit där ett par veckor, tittat runt, tyckte inte där var något intressant alls.

Så plötsligt en dag sitter jag där inne och tittar runt och så från ingenstans dyker hans bild upp! En bild på HAN, Mr H!
Mitt hjärta slog dubbla volter och jag tappade nästan andan!

Vad var detta jag kände?? Vad hände? hur kunde jag ens känna såhär för någon som var ingenting till mig.. Fortfarande kände jag mig superfånig, men samtidigt som en fjortis förälskad i sin idol eller något haha En ren fantasi....

Men där var han nu iallafall, Med bild, namn, fakta och tillgång till kontakt.. mitt framför mig....


Självläkning och Mr M

Kategori: Allmänt

Efter en väldigt lång paus började jag fundera och rannsaka mig själv igen.

Egentligen tycks jag har svårt att känna ordentligt, på riktigt! Bortom allt tvivel!
Änsålänge hade jag inte känt något som det jag känt för Mr P. Och trots det var det så läängesen. Inte ens efter såhär lång tid.
Mr S har väl varit närmast hitintills, men ändå inte alls så pass.
Allt annat har mest känts som förvirringar.

Jag fortsatte min paus och mina funderingar och självläkande tills jag kände mig redo igen.


Jag började tillslut känna mig redo igen och jag började längta efter kärleken igen.

Jag försökte börja öppna upp mig lite igen, jag började dejta så smått igen.

Men ingen jag träffa kände jag någonting för. Antingen var de för omogna eller för allvarliga. Jag hitta de mest fåninga felen på de alla, men sanningen var den att jag bara inte kände något... inte ens lite för någon av dem...


Så, nu VILLE jag känna men kunde plötsligt. Jag hade stängt av för mycket och nu kunde jag inte öppna upp fullt ut igen.....


Då fick jag kontakt med en gammal klasskompis jag inte sett sedan över 10 år tillbaka.
Vi började snacka, han var trevlig.
Vi träffades över en kopp kaffe. Han hade mognat bra och väldigt fördelaktigt utseéndemässigt ;) Detta kunde ha potential! :)
Vi hade jättetrevligt och kvällen tog slut alldeles för fort.

Det visade sig att vi bodde ganska nära varandra och vi började umgås en hel del. Långa kvällar av fikor, middagar, filmkvällar. Det var väldigt trevligt och väldigt mysigt.
Men inget hände på det fysiska planet.

Jag började fundera på vad jag egentligen kände för honom.

Vi hade väldigt trevligt och mysigt tillsammans. oerhört avslappnat och naturligt. Som att det alltid varit så.  Jag kunde längta efter att få träffa honom när vi inte sågs. Men var det som mer än vän, eller inte....?

Han verkade emellanåt vilja mer, men tedde sig väldigt blyg emellanåt. Kunde inte bli riktigt klok på om det berodde på blyghet eller ointresse.
Jag blev heller inte riktigt klok på vad jag själv tyckte och tänkte och ville med detta.

Han hörde iallafall av sig, -mycket. varje dag. Och vi sågs flera gånger i veckan.
Vi öppnade oss mycket för varandra, pratade om allt - saker ingen av oss annars delade med oss av. Vi kom varandra väldigt nära.

Men på det fysiska planet hände fortfarande inget. Oavsett om vi egentligen ville mer eller inte så hamnade vi på vännerskalan.

På väldigt många vis påminde han om Mr P och jag funderade även ibland på om det kuunde vara de likheterna som drog mig till honom.

Jag funderade fortfarande fram och tillbaka, för ibland trodde jag att jag ville ha mer, ibland bara visste jag inte. Men det flöt på som det gjorde och det kändes helt OK.

Oavsett om det skulle bli något mer eller inte så hade han öppnat upp mig igen på något sätt, för möjligheten att kunna något alls igen. Och det var en skön känsla :)

Låång paus.

Kategori: Allmänt

Jag var på total paus allt gällande killar och kärleken...

Paus...........................

Paus................................

Paus.........................................

Paus...................................................


Jag hade verkligen lyckats stänga av helt!

Något jag aldrig lyckats med förut, inte ens då jag önskat. Och nu bara gick det av sig själv. Jag behövde inte ens försöka, jag var bara avstängd.

Det va såå skönt. Jag kände mig så fri! :)


Pausen fortsatte...

Paus...........................................................................

Månaderna bara flög förbi, men pausen fortsatte............ Och fortsatte..........

Den varade länge.........................................................................................................


Så länge att mina vänner och bekanta omkring mig började ifrågasätta.

Men den fortsatte trots det..........

Invecklat!

Kategori: Allmänt

Jaha, så här stod jag nu med känslor för Mr U. Känslor som jag aldrig skulle få och som jag faktiskt aldrig trodde jag skulle få heller.

Och jag kunde inte berätta det för honom heller. Jag hade ju redan avvisat honom på det sättet en gång, och nu verka han inte ett dugg intresserad av något mer. Han verkade inte ens intresserad i smyg..

Detta kändes inte alls bra längre.

Jag kan väl inte säga att jag var direkt KÄR i honom. Jag skulle inte kunna se en framtid med honom och jag ville inte vara med honom varje minut på dygnet precis.

Men ändå tillräckligt för att plötsligt inte vilja att han skulle träffa andra tjejer, jag ville plötsligt ha ensamrätt på honom.  Tillräckligt för att jag skulle känna ett litet hugg i hjärtat om han skulle nämna någon  annan tjej när vi satt och snackade. Tillräckligt för att jag plötsligt började bli svartsjuk och undra tyst för mig själv vem det kan ha varit varje gång hans mobil ringde eller pep till.

Detta funkade inte. Detta arragemanget mellan oss med kravlös vänskap och sex med friheten kvar och möjligheten att träffa andra samtidigt funkade VERKLIGEN inte för mig längre. Inte om jag skulle gå omkring och vara svartsjuk och undra, det skulle bara sluta med att jag blev ordentligt sårad...

Åh, plötsligt kändes allt så invecklat och så jobbigt!!

Jag ville inte detta! Jag orkade inte detta!

Det hade varit förmycket av invecklat och besvikelser med kärleken. Allting slutade bara fel och jag var trött på att få upp hoppet och sen bara bli besviken varenda gång.. Sårad, antingen av killen jag träffade eller av mig själv.

Utöver det var det mycket annat i mitt liv då som inte ländes så bra, det blev bara för mycket på en gång och jag kände att jag hade inte energin till killar/män/kärlek mer. Iallafall inte just då.

Jag lade ner allt vad killar heter. Och denna gången ordentligt!

Inga mer smyg sms, samtal eller träffar. Inget mer flörtande eller mottagande.

Jag stängde ner, totalt! Blev totalt imun mot allt vad charm, utstrålning och killar heter.

Jag orkade inte ens prata eller svara när någon kom fram på krogen för att vara trevlig. Jag orkade inte ens titta år deras håll längre.

Jag tog en rejäl PAUS!


Röra.

Kategori: Allmänt

Jag lyckades hålla det kill-fritt och därför ganska problemfritt ett litet tag, sen blev det bara till en enda röra.

Mr R tröttnade på att finnas där utan att få något svar. Han gav mig ett ultimatum, han ville spendera sitt liv med mig, gifta sig med mig, skaffa barn med mig. Och han tyckte att jag velade fram och tillbaka. Vad kunde jag säga, det var sant. Jag ville inte såra honom, men betedde mig omedvetet egoistiskt för att få ha kvar honom i mitt liv.
Jag hade insett att jag tyckte sååååå mycket om honom. Jag behövde honom. Men jag ville inte vara med honom på DET viset som han ville. Och jag var säker på att om jag sa det så skulle jag förlora honom och det ville jag ju inte.
Det blev till ett stort tjafs. Jag var tvungen att förklara att jag inte ville det han ville. jag blev tvungen att släppa honom.. 

 

Runt samma tid hade jag och en gammal vän eller vad man ska kalla det hittat varandra vi internet.

Vän är väl kanske fel ord, våra storasyskon gick i skolan tillsammans och där såg vi varandra när vi va ganska små. "Barndomskärlek" har vi båda och våra föräldrar kallat varandra för vi blev "kära" i varandra då.
Därefter har vi aldrig haft någon direkt kontakt.
Men han råkade tyvär ut för en hel del trubbel, hamnade i helt fel gäng, sysslade med helt fel saker, droger och droghärvor stöld missahndel, åkte in och ut ur fängelse och blev på så sätt något ökänd på skolan under mellan och högstadie-tiden. Han var tråkigt nog så långt ner i skiten som någon kan komma.
Gymasietiden gick vi inte kvar på samma skolor, men det betydde inte att man slutade höra alla rykten om honom och se honom ute då och då. Han var helt fördärvad och man blev nästan rädd när han närmade sig för att hälsa på en. Det va tragiskt...

Nu år senare hittade han mig som sagt på internet. Han såg fortfarande ut som tidigare med sina smörka drag och tatueringar överallt, över hela kroppen på nästan alla ställen. Men någonstans kunde jag inte hjälpa att se den lilla oskyldiga snälla omtänksamma pojken han en gång varit när vi va små.
Vi började skriva lite med varandra, han berättade hur han tagit sig upp. Jag fick höra många historier.
Jag kände även hans föräldrar och pratade lite med hans mamma som var så stolt över hur han lyckats ta sig upp och ur all skiten.
Det var verkligen kul att höra!

En dag råkar jag möta på honom ute på stan på ett fik. När man ser honom är första tanken fortfarande att "honom skulle man inte vilja hamna ensam med i en gränd". 
Men vi började prata och man märker snabbt att han är fortfarande samma genomsnälla givmilda person som han alltid varit. Hans har bara hamnat helt snett i livet pga av vissa tragiska omständigheter. Han otroliga snällhet och välvilja att hjälpa andra har säkerligen inte hjälpt honom på traven där..

Någonting uppstod där.

En känsla... inte av att vara kär eller så... Men två helt olika känslor, kombinerat till ett. En känsla av den här genomsnälla gulliga omtänksamma lilla pojken jag hade en "barndomskärlek" till, som är snällare än många andra människor idag, som han fortfarande hade innom sig som man bara ville ta hand om.
Samtidigt en konstig attraktion till hans farliga yttre, hans bad-boy-attityd och hans råa maktfulla drag han hade kvar, som på något sätt osade sex. Som ville han skulle ta hand om mig.

Jag vet inte vad det var, men något var det.

Vi inledde någon sort relation. Jag vet inte vad man ska kalla den. Jag hjälpte honom att hålla sig på rätt väg genom att lyssna, finnas där och ge honom bra råd.
Samtidigt som han hjälpte mig slappna av, och våga släppa loss lite mer!
Ena stunden såg jag efter honom som en mamma eller överbevakande flickvän, nästa stund såg han efter mig och skyddade mig som om jag var en hjälplös liten fågelunge.
I nästa stund hade vi galna stunder med det bästa vildaste sexet jag någonsin haft!

Det pågick intensivt över några månader.

Sen fick det vara över... Min familj och mina vänner var fruktansvärt oroliga för mig och varnade mig konstant. Han var fortfarande inblandad i massa farligt och genom att umgås med honom kunde jag råka riktigt illa ut.
Det var sant.

Men det tog ett tag innan vi la ner mestadels av vår kontakt. Han är fortfarande världens snällaste omtänksammaste, fast han har sitt farliga man inte vill bli inblandad i.

Vi är fortfarande vänner än idag, men inget mer.



 



Kort därefter råkade jag träffa på Mr U ute en fest kväll. Sekunden jag såg honom kände jag känslor för honom jag aldrig innan känt för honom tidigare. Åh nej tänkte jag bara!

Killen jag endast skulle vara KK med, som jag inte träffat på ett tag. Som  absolut inte har några ambitioner i sitt liv. Som är en nonchalant player. Som plötsligt började få känslor för mig och ville försöka något mer. Som jag sa till att jag iinte ville något med. Som fortsätter vara den player han är och knulla rundor med sitt sexiga smile och charmigaste blick, står jag plötsligt och känner massa pirr i kroppen för.

Jag ska då alltid krångla till det för mig själv!!

Vi festade tillsammans hela kvällen, jag o mina vänner tillsammans med hans vänner. Men han verkade inte ett dugg intesserad av mig. Han var trevlig och pratade med mig, men inte mer än han behövde. han dissade mig nästan hela kvällen. Jag sökte hans uppmärksamhet så diskret jag kunde, det hjälpte inte mycket, eller rättare sagt inte alls.

Nu var det plötsligt omvända roller.





Paus och det däremellan.

Kategori: Allmänt

Efter detta kände jag bara att stopp, paus i allt som heter killar, förhållande.

Jag reste iväg med några vänner. Bara hade det helt underbart mysigt och skönt. Vi kom hem och jag fortsatte att bara hålla mig till mina vänner.

Mr R va tillbaka i sverige. Han hörde av sig en del.

Mr U hörde av sig en del.

Av någon märklig anledning infann dom sig alltid i mitt liv ungefär samtidigt....

Blev några fikor med Mr R. Hade saknat honom kände jag. Men på vilket sätt? - osäker.. kanske mest som vän. Jag tyckte om honom. Tyckte om hans uppskattning. Tyckte om att kunna disskutera med honom. Och framförallt tyckte jag nog om hur jag kände att han var MIN, han tillhörde mig.

Oavsett om vi träffades eller inte så var han alltid min när jag ville ha honom där.

Ibland kan jag känna att Mr S var lite av ett straff för hur jag alltig hållit Mr R på kroken. Oftast omedvetet för jag har själv trott att jag haft känslor för honom, men det har nog mer varit sättet han behandlar mig som fått mig att må bra....

Träffade inte Mr U. Men pratade desstu mer igen. Han var intresserad av att bli mer än "Vänner med fördelar". Jag förklarade att jag var inte ute efter det.

Jag fortsatte min paus och även min egna rannsakan av mig själv.

Mr S

Kategori: Allmänt

Från den helgen försökte vi träffas så ofta vi kunde!

Vilket tyvärr inte blev allt för ofta, mellan jobb, hans barn och framförallt avståndet. Ibland kunde vi inte ens ses varje vecka, men vi försökte iallafall varannan helg och kanske något däremellan. Mellan att vi sågs pratade vi iallafall i telefon, varje dag oftast flera timmar.

Mr S hade en stark personlighet och var en stark personn i sig själv. Han var en hårtarbetande, familjeförsörjande far, vilket i min mening är så en riktig man skall vara!
Han var helt fantastisk på så många sätt!
Han hade starkare utstrålning än de flesta jag träffat! Charmig, sprallig, alltid glad och med ett leénde på läpparna :) Väldigt social, bjöd på sig själv i alla situationer, utåtriktad, rolig och alla mina vänner älskade honom!
Utöver det var han väldigt omhändertagande och gullig mot mig och inte fel heller, riktigt bra i sägen ;)
Vi hade det jättemysigt och bra ihopa... Jag föll.... och jag blev kär.

Dessa känslorna hade inte infunnit sig hos mig på ca 1½ år sedan Mr P och jag flyttade isär.

Det va underbart att få känna igen och framförallt att få känna dom för en sån underbar person!

Jag avslutade helt all kontakt mina "flörtar" här hemma, och Mr R och Mr U som fortfarande hörde av sig från och till svarade jag bara lite artigt och träffade inte alls.

Avståndet var dock fortfarande ett problem. Han körde upp till mig, jag ner till honom. Men fortfarande träffades vi allt för sällan. Vi ville träffas varje dag! Han passa perfekt in med mina vänner och jag med hans.

Ibland kunde jag fantisera när jag var hos honom om hur det skulle vara att faktiskt bo där och leva mitt liv där med honom. Allting var så mysigt där.
Allt annat än jag var vad vid i min storstad med fart och fläkt muller och buller avgaser och all brottslighet och rädslan för att gå hem ensam på natten.
Här i hans mysiga lilla stad bodde nästan alla grannar, - vänner och familjer. Alla i sina stora mysiga familjehus, inte en etagévåning så långt ögat nådde.. Kanske en aning långtråkigt, men oerhört tryggt och mysigt.  Och har du bara dina vänner, din familj, din kärlek där så har man ju allt man behöver!

Men det var där skon klämde, jag hade inte min familj och mina vänner där..

Vi kom in på ämnet framtid, vilket oundvikligen betydde flytt.
 Han sa rakt ut att han var flyttbar, men eftersom han hade sina barn att tänka på så var det inte ett alternativ för honom. Men han ville mer än gärna ha mig där med honom, med dom..

Jag förstod honom fullt ut, hans barn måste få komma först!

Det hängde nu alltså på mig. Det kändes lite tungt, för jag kände väldigt starkt för Mr S och jag kände faktiskt att jag ville vara med honom. Men det var ett stort beslut - Jag var tvungen att fundera..
Han hade två barn redan, jag skulle behöva flytta långt bort från mina vänner och familj vilket tog emot för mig.

Under tiden jag funderade började han bete sig frånvarande. Han hörde inte av sig, han var svår att nå. När jag väl fick tag på honom hade han fullt upp med jobb. Det gick längre perioder mellan att vi sågs och han var bara upptagen hela tiden. Det skapade funderingar, irritation, frågeteckan.

Tiden gick och vi sågs inte på ett braa tag, och hördes knappt av heller. Och jag fick aldriig någon bra förklaring heller. Han hade ju aldrig tid. Jag blev besviken, irriterad, men framförallt besviken.  Jag börja känna att han tappat intresset, även om han sa att det inte var så.

Men enligt mig: Handlingar visar mer än ord.

Jag slutade också höra av mig. Vi gled längre ifrån varandra. Jag kände att jag kan inte hoppas och tro på något som plötsligt inte varit något på nästan 2 månader. Jag la er.

Efter 2 månader ungefär träffades vi och plötsligt när jag såg honom kände jag ingenting. Allt var bara borta. Vet ingen ens hur, det bara var så. Han visade heller inget större intresse.

Efter den dagen sågs vi inte mer. Hördes allt mer sällan tills vi inte längre hördes alls, och en förhoppning om kärlek gick i kras..



Internet-vänskap..?

Kategori: Allmänt

Det var då Mr S gjorde entré i mitt liv.


Vi träffades över internet. På ett forum på internet där vi båda var inne och disskuterade angående ett debatt-ämne.
Helt oromantiskt och utan några som helst avsikter för något annat. Vi kunde vid denna tidpunkten inte ens hur den andra såg ut. Vi var många i disskusionen.
Han var intressant att diskutera med och det slutade med att vi fortsatte disskutera över mail. Vi kom in på andra ämnen och våra mail pågick i flera månader under en ganska lång tid.

Han visade sig lätt att snacka med och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Vi blev riktigt bra vänner, eller så gott som man kan bli över nätet. Kunde berätta allt för varandra även om våra liv. Han bodde i en mindre stad ganska långt från mig, han var skild och hade två barn boende hos sig varannan vecka. Inget som spelade någon roll då vi endast var goda internetvänner.

En dag utbyter vi facebook och då för första gången fick vi se hur den andra såg ut. Han såg trevlig ut. Inte riktigt min typ, eller någon jag skulle vända mig om efter på stan, men absolut inget fel att titta på.

Vår vänskap fortsatte både över nätet och i telefon. Vi började pratas vid allt oftare och det slutade med att vi kunde ligga och prata i telefon långt in på natten.

En dag frågar han från ingenstans om inte vi skulle kunna ta och träffas någon dag. det hade varit kul att ses i verkligheten efter de måånga månaderna av internet och telefon vänskap.

Jag var först lite tveksam.

Med tanke på det långa avståndet skulle det betyda lång resväg och en hel-helg.
Inte för att det kändes obehagligt eller osäkert på något sätt, vi hade kommit varandra så nära redan att jag kännde tillit till honom. Mer att jag dejtade runt lite här hemma och en hel helg kändes.. jag vet inte.. haha

Men efter en tids fundering kände jag också att det kunde vara kul att träffa honom på riktigt. Under vår vänskapstid hade jag hunnit fästa mig vid honom och tyckte riktigt bra om honom som vän :)

Sagt och gjort. Han körde de många milen upp till mig en helg.

Jag gick ut för att möta honom på parkeringen och medans han kom gående mot mig med världens största smile, kände jag en värme sprida sig i hela kroppen på mig.
Det kändes så underbart och rätt att ha honom framför mig och vi kunde inte avsluta vår först hej kram. Det kändes som vi känt varandra i evigheter och som om jag alltid haft honom hos mig. Som om vi var så nära, men varit ifrån varandra allt för länge och bara saknat varandra så enormt!

Vi tog en fika och pratade i timmar. På kvällen fick han träffa vänner hos mig och den natten var bara första natten han sov hos mig..
 
Den helgen började med vänskap men slutade helt oväntat med väldigt starka känslor och början på något nytt..







Funderingar

Kategori: Allmänt

Vid detta laget började jag fundera, försöka rannsaka mig själv.

Jag funderade över vad jag egentligen villa ha.. Jag var mitt uppe i en karusell där jag nästan på dejtat två totalt motsatta killar på en gång, båda som jag verkligen gillade på olika sätt, men flydde från när det väl blev mer på allvar..

Däremellan var det även mycket flörtande på gång på många olika håll och det hela hade börjat kännas som att jag jonglerade för många på en gång.

(Till och med en del av mina vänner började ha åsikter och kommentera om detta)

Var det så för att jag skulle slippa känna mig ensam som det var så mycket på en gång, vilket istället gjorde att det blev för trångt med känslor innom mig så att jag istället inte fick plats med att känna något alls?

Vad jag visste med säkerhet just då iallafall var att det blivit för mycket.

Jag förökte lägga ner och avstå män för ett tag. Det lyckades inte riktigt och det blev några flings här och där, men oavsett vem jag träffade kände jag ingenting.

Jag träffade, sårade och flydde.

Och allt där emellan började jag tänka på Mr P från mitt första inlägg igen, den enda killen jag verkligen älskat av hela mitt hjärta och känt så starka känslor för..

Jag började tro att jag inte kunde känna något för någon annan igen...