Hej! Här är jag!
En toppentjej i mina bästa år. Charmig hopplös och alldeles.. alldeles singel..
Häng med på min resa genom singel-livets berg och dalbana!
Här var han nu, som sagt. Eller inte han, men hans profil, med all fakta jag behövde veta om honom till en börja. Han var inte längre en synvilla, eller fantasi, eller ett flygit minne utan en verklig person.
Jag minns hur jag knappt fick luft och jag kände mig som en fjortis som fick syn på sin idol eller något.
Jag var ju iallafall tvungen att skriva NÅGOT till honom, iallafall låta han veta att jag existerar. Sagt och gjort, darrig på händerna knappa jag ihop något käckt meddelande och skickade iväg!
Dagarna gick och plötsligt var jag inloggad på sidan varje om inte flera gånger om dagen för att se om han svarat. Jag var som besatt! Kände att detta var allt eller inget. Svarade han inte mig på det enda sättet jag någonsin skulle kunna få kontakt med denna främling, så skulle han förbli just det - En främling. (Som jag av någon anledning kände mig helt uppslukad av)
Dagarna blev till veckor, veckorna blev till månader - och fortfarande inget svar.
Jag kände mig helt förtvivlad och än en gång samtidigt arg på mig själv. Vad sysslade jag med?? vad var detta för känslor och beteénde jag höll på med?? Jag kände ju inte ens killen....
-
Månaderna fortsatte flyta på.
Och medans tiden flyter på fick man ju släppa mer och mer och tillsut hade man ju släppt tanken helt.
Då plötsligt en dag sitter jag inne på facebook, surfar runt. Kommer in på en gammal killkompis sida och plötsligt ser jag en bild på ingen mindre än HAN, Mr H!
Vad är detta liksom?? varför dyker han upp med små glimtar gång på gång i mitt liv utan att jag någonsin får någon som helst kontakt med honom. Och så fort jag "glömmer" honom lite så dyker han på något vis upp igen! vad var meningen??
Jag tänkte, nu ska jag ge det en SISTA chans! Nu har jag inget att förlora så skickade iväg ett mail till honom där jag även nämnde lite skämtsamt om hur jag tycktes se honom lite varstans och att jag kände mig nyfiken på honom. Kände att nu hade jag iallafall inget att förlora.
Dagarna gick, och så plötsligt - Ett svar!!!!!!!
Kändes så sjukt, men det kändes som jag väntat på detta i evigheter.
Det mailet var början. Vi mailade varande varje dag och ibland flera gånger om dagen. Vi hade jätte mycket att prata om, allting kom så naturligt. Han va supertrevlig, rolig, lätt att prata med. Det kändes som en storvinst och han var vinsten! Vi snackade över datorn i några månader och det kändes riktigt bra. Jag kände mig helt förälskad!
Efter en tid fråga han om jag hade lust att ses någon dag.
Mitt hjärta slog nog tio extra slag och vi ska inte snacka om hur jag knappt kunde andas när jag var på väg för att träffa honom. Tror ALDRIG att jag känt så inför att träffa en kille - någonsin! Jag var till och med tvungen att ringa en vän som fick lugna mig över telefon på vägen dit. Det var så löjligt, helt sjukt hur det pirrade i min kropp!
det kan låta löjligt, men det kändes verkligen som att this could be it! Detta kunde verkligen vara HAN. Han med stort H..
Jag kom fram, där stod han och väntade på mig och jag träffade han face to face för första gången....
Okej, för att ni ska förstå detta måste jag gå tillbaka i tiden, lååångt tillbaka i tiden. Måånga åår tillbaka i tiden.
Tiden då jag och Mr P precis träffats.
Vi var ute och handlade och man går förbi många människor, affären är fylld av dom! haha Plötsligt över frysdisken tittar jag bara upp och råkar se en kille, runt min egen ålder. Han var varken bu eller bä, inget i ögonfallande. Ganska tråkig och väldigt vanlig. Men när jag mötte hans blick bara gick det nån konstig varm stöt genom min kropp.
Jag var jättenyförälskad i Mr P då så det var iinte så mycket med det. Men känslan kändes så bra och den kunde faktiskt dyka upp i mitt huvud då och då. Inte för att det betydde något för mig, mest bara kunde den ploppa upp och sedan försvinna lika fort igen.
Kort därefter glömde jag bor det helt.
_____________
Flera år senare, kort efter att det tagit slut mellan mig och Mr P, är jag och en kompis ute och handlat i mataffären. Det är fullt som vanligt och plötsligt bumper jag och en kille in i varandra. Ursäkta säger han och jag hinner titta upp precis som han vänder sig om. Det var HAN, samma kille som då. Mitt hjärta slog oväntat ett extra slag och samma känsla som flera år tidigare infann sig igen.
Efter den gången dök han upp i mina tankar, - ofta!
VARFÖR??
Han var extremt alldaglig och stod verkligen inte ut ur en folksamling. Han var inte störande ful, men verkligen inte iögonfallande snygg. Där var måånga snyggare killar jag kunde fastnat på. Men nej, jag fastnade på honom, ordentligt!
Jag kunde inte sluta tänka på honom. Hn fanns till och från i mina tankar, men det ville jag inte berätta för någon. Det kändes ju URFÅNIGT! Även för miig själv! Jag kände ju inte killen! Hade aldrig sagt ett ord till varandra. Han visste säkert inte ens att jag existera. det hela var bara urfånigt.
Jag försökte släppa tanken och efter hand som tiden gick glömde jag bort han igen.
________________
Så plötsligt en dag sitter jag inne på en dejtingsajt. Nästan precis skrivit in mig och tänker aja, kan ge det ett försök. Det är så många som pratar sig varma om det. Jag hade varit där ett par veckor, tittat runt, tyckte inte där var något intressant alls.
Så plötsligt en dag sitter jag där inne och tittar runt och så från ingenstans dyker hans bild upp! En bild på HAN, Mr H! Mitt hjärta slog dubbla volter och jag tappade nästan andan!
Vad var detta jag kände?? Vad hände? hur kunde jag ens känna såhär för någon som var ingenting till mig.. Fortfarande kände jag mig superfånig, men samtidigt som en fjortis förälskad i sin idol eller något haha En ren fantasi....
Men där var han nu iallafall, Med bild, namn, fakta och tillgång till kontakt.. mitt framför mig....
Efter en väldigt lång paus började jag fundera och rannsaka mig själv igen.
Egentligen tycks jag har svårt att känna ordentligt, på riktigt! Bortom allt tvivel! Änsålänge hade jag inte känt något som det jag känt för Mr P. Och trots det var det så läängesen. Inte ens efter såhär lång tid. Mr S har väl varit närmast hitintills, men ändå inte alls så pass. Allt annat har mest känts som förvirringar.
Jag fortsatte min paus och mina funderingar och självläkande tills jag kände mig redo igen.
Jag började tillslut känna mig redo igen och jag började längta efter kärleken igen.
Jag försökte börja öppna upp mig lite igen, jag började dejta så smått igen.
Men ingen jag träffa kände jag någonting för. Antingen var de för omogna eller för allvarliga. Jag hitta de mest fåninga felen på de alla, men sanningen var den att jag bara inte kände något... inte ens lite för någon av dem...
Så, nu VILLE jag känna men kunde plötsligt. Jag hade stängt av för mycket och nu kunde jag inte öppna upp fullt ut igen.....
Då fick jag kontakt med en gammal klasskompis jag inte sett sedan över 10 år tillbaka. Vi började snacka, han var trevlig. Vi träffades över en kopp kaffe. Han hade mognat bra och väldigt fördelaktigt utseéndemässigt ;) Detta kunde ha potential! :) Vi hade jättetrevligt och kvällen tog slut alldeles för fort.
Det visade sig att vi bodde ganska nära varandra och vi började umgås en hel del. Långa kvällar av fikor, middagar, filmkvällar. Det var väldigt trevligt och väldigt mysigt. Men inget hände på det fysiska planet.
Jag började fundera på vad jag egentligen kände för honom.
Vi hade väldigt trevligt och mysigt tillsammans. oerhört avslappnat och naturligt. Som att det alltid varit så. Jag kunde längta efter att få träffa honom när vi inte sågs. Men var det som mer än vän, eller inte....?
Han verkade emellanåt vilja mer, men tedde sig väldigt blyg emellanåt. Kunde inte bli riktigt klok på om det berodde på blyghet eller ointresse. Jag blev heller inte riktigt klok på vad jag själv tyckte och tänkte och ville med detta.
Han hörde iallafall av sig, -mycket. varje dag. Och vi sågs flera gånger i veckan. Vi öppnade oss mycket för varandra, pratade om allt - saker ingen av oss annars delade med oss av. Vi kom varandra väldigt nära.
Men på det fysiska planet hände fortfarande inget. Oavsett om vi egentligen ville mer eller inte så hamnade vi på vännerskalan.
På väldigt många vis påminde han om Mr P och jag funderade även ibland på om det kuunde vara de likheterna som drog mig till honom.
Jag funderade fortfarande fram och tillbaka, för ibland trodde jag att jag ville ha mer, ibland bara visste jag inte. Men det flöt på som det gjorde och det kändes helt OK.
Oavsett om det skulle bli något mer eller inte så hade han öppnat upp mig igen på något sätt, för möjligheten att kunna något alls igen. Och det var en skön känsla :)
Jaha, så här stod jag nu med känslor för Mr U. Känslor som jag aldrig skulle få och som jag faktiskt aldrig trodde jag skulle få heller.
Och jag kunde inte berätta det för honom heller. Jag hade ju redan avvisat honom på det sättet en gång, och nu verka han inte ett dugg intresserad av något mer. Han verkade inte ens intresserad i smyg..
Detta kändes inte alls bra längre.
Jag kan väl inte säga att jag var direkt KÄR i honom. Jag skulle inte kunna se en framtid med honom och jag ville inte vara med honom varje minut på dygnet precis.
Men ändå tillräckligt för att plötsligt inte vilja att han skulle träffa andra tjejer, jag ville plötsligt ha ensamrätt på honom. Tillräckligt för att jag skulle känna ett litet hugg i hjärtat om han skulle nämna någon annan tjej när vi satt och snackade. Tillräckligt för att jag plötsligt började bli svartsjuk och undra tyst för mig själv vem det kan ha varit varje gång hans mobil ringde eller pep till.
Detta funkade inte. Detta arragemanget mellan oss med kravlös vänskap och sex med friheten kvar och möjligheten att träffa andra samtidigt funkade VERKLIGEN inte för mig längre. Inte om jag skulle gå omkring och vara svartsjuk och undra, det skulle bara sluta med att jag blev ordentligt sårad...
Åh, plötsligt kändes allt så invecklat och så jobbigt!!
Jag ville inte detta! Jag orkade inte detta!
Det hade varit förmycket av invecklat och besvikelser med kärleken. Allting slutade bara fel och jag var trött på att få upp hoppet och sen bara bli besviken varenda gång.. Sårad, antingen av killen jag träffade eller av mig själv.
Utöver det var det mycket annat i mitt liv då som inte ländes så bra, det blev bara för mycket på en gång och jag kände att jag hade inte energin till killar/män/kärlek mer. Iallafall inte just då.
Jag lade ner allt vad killar heter. Och denna gången ordentligt!
Inga mer smyg sms, samtal eller träffar. Inget mer flörtande eller mottagande.
Jag stängde ner, totalt! Blev totalt imun mot allt vad charm, utstrålning och killar heter.
Jag orkade inte ens prata eller svara när någon kom fram på krogen för att vara trevlig. Jag orkade inte ens titta år deras håll längre.
Jag lyckades hålla det kill-fritt och därför ganska problemfritt ett litet tag, sen blev det bara till en enda röra.
Mr R tröttnade på att finnas där utan att få något svar. Han gav mig ett ultimatum, han ville spendera sitt liv med mig, gifta sig med mig, skaffa barn med mig. Och han tyckte att jag velade fram och tillbaka. Vad kunde jag säga, det var sant. Jag ville inte såra honom, men betedde mig omedvetet egoistiskt för att få ha kvar honom i mitt liv. Jag hade insett att jag tyckte sååååå mycket om honom. Jag behövde honom. Men jag ville inte vara med honom på DET viset som han ville. Och jag var säker på att om jag sa det så skulle jag förlora honom och det ville jag ju inte. Det blev till ett stort tjafs. Jag var tvungen att förklara att jag inte ville det han ville. jag blev tvungen att släppa honom..
Runt samma tid hade jag och en gammal vän eller vad man ska kalla det hittat varandra vi internet.
Vän är väl kanske fel ord, våra storasyskon gick i skolan tillsammans och där såg vi varandra när vi va ganska små. "Barndomskärlek" har vi båda och våra föräldrar kallat varandra för vi blev "kära" i varandra då. Därefter har vi aldrig haft någon direkt kontakt. Men han råkade tyvär ut för en hel del trubbel, hamnade i helt fel gäng, sysslade med helt fel saker, droger och droghärvor stöld missahndel, åkte in och ut ur fängelse och blev på så sätt något ökänd på skolan under mellan och högstadie-tiden. Han var tråkigt nog så långt ner i skiten som någon kan komma. Gymasietiden gick vi inte kvar på samma skolor, men det betydde inte att man slutade höra alla rykten om honom och se honom ute då och då. Han var helt fördärvad och man blev nästan rädd när han närmade sig för att hälsa på en. Det va tragiskt...
Nu år senare hittade han mig som sagt på internet. Han såg fortfarande ut som tidigare med sina smörka drag och tatueringar överallt, över hela kroppen på nästan alla ställen. Men någonstans kunde jag inte hjälpa att se den lilla oskyldiga snälla omtänksamma pojken han en gång varit när vi va små. Vi började skriva lite med varandra, han berättade hur han tagit sig upp. Jag fick höra många historier. Jag kände även hans föräldrar och pratade lite med hans mamma som var så stolt över hur han lyckats ta sig upp och ur all skiten. Det var verkligen kul att höra!
En dag råkar jag möta på honom ute på stan på ett fik. När man ser honom är första tanken fortfarande att "honom skulle man inte vilja hamna ensam med i en gränd". Men vi började prata och man märker snabbt att han är fortfarande samma genomsnälla givmilda person som han alltid varit. Hans har bara hamnat helt snett i livet pga av vissa tragiska omständigheter. Han otroliga snällhet och välvilja att hjälpa andra har säkerligen inte hjälpt honom på traven där..
Någonting uppstod där.
En känsla... inte av att vara kär eller så... Men två helt olika känslor, kombinerat till ett. En känsla av den här genomsnälla gulliga omtänksamma lilla pojken jag hade en "barndomskärlek" till, som är snällare än många andra människor idag, som han fortfarande hade innom sig som man bara ville ta hand om. Samtidigt en konstig attraktion till hans farliga yttre, hans bad-boy-attityd och hans råa maktfulla drag han hade kvar, som på något sätt osade sex. Som ville han skulle ta hand om mig.
Jag vet inte vad det var, men något var det.
Vi inledde någon sort relation. Jag vet inte vad man ska kalla den. Jag hjälpte honom att hålla sig på rätt väg genom att lyssna, finnas där och ge honom bra råd. Samtidigt som han hjälpte mig slappna av, och våga släppa loss lite mer! Ena stunden såg jag efter honom som en mamma eller överbevakande flickvän, nästa stund såg han efter mig och skyddade mig som om jag var en hjälplös liten fågelunge. I nästa stund hade vi galna stunder med det bästa vildaste sexet jag någonsin haft!
Det pågick intensivt över några månader.
Sen fick det vara över... Min familj och mina vänner var fruktansvärt oroliga för mig och varnade mig konstant. Han var fortfarande inblandad i massa farligt och genom att umgås med honom kunde jag råka riktigt illa ut. Det var sant.
Men det tog ett tag innan vi la ner mestadels av vår kontakt. Han är fortfarande världens snällaste omtänksammaste, fast han har sitt farliga man inte vill bli inblandad i.
Vi är fortfarande vänner än idag, men inget mer.
Kort därefter råkade jag träffa på Mr U ute en fest kväll. Sekunden jag såg honom kände jag känslor för honom jag aldrig innan känt för honom tidigare. Åh nej tänkte jag bara!
Killen jag endast skulle vara KK med, som jag inte träffat på ett tag. Som absolut inte har några ambitioner i sitt liv. Som är en nonchalant player. Som plötsligt började få känslor för mig och ville försöka något mer. Som jag sa till att jag iinte ville något med. Som fortsätter vara den player han är och knulla rundor med sitt sexiga smile och charmigaste blick, står jag plötsligt och känner massa pirr i kroppen för.
Jag ska då alltid krångla till det för mig själv!!
Vi festade tillsammans hela kvällen, jag o mina vänner tillsammans med hans vänner. Men han verkade inte ett dugg intesserad av mig. Han var trevlig och pratade med mig, men inte mer än han behövde. han dissade mig nästan hela kvällen. Jag sökte hans uppmärksamhet så diskret jag kunde, det hjälpte inte mycket, eller rättare sagt inte alls.
Efter detta kände jag bara att stopp, paus i allt som heter killar, förhållande.
Jag reste iväg med några vänner. Bara hade det helt underbart mysigt och skönt. Vi kom hem och jag fortsatte att bara hålla mig till mina vänner.
Mr R va tillbaka i sverige. Han hörde av sig en del.
Mr U hörde av sig en del.
Av någon märklig anledning infann dom sig alltid i mitt liv ungefär samtidigt....
Blev några fikor med Mr R. Hade saknat honom kände jag. Men på vilket sätt? - osäker.. kanske mest som vän. Jag tyckte om honom. Tyckte om hans uppskattning. Tyckte om att kunna disskutera med honom. Och framförallt tyckte jag nog om hur jag kände att han var MIN, han tillhörde mig.
Oavsett om vi träffades eller inte så var han alltid min när jag ville ha honom där.
Ibland kan jag känna att Mr S var lite av ett straff för hur jag alltig hållit Mr R på kroken. Oftast omedvetet för jag har själv trott att jag haft känslor för honom, men det har nog mer varit sättet han behandlar mig som fått mig att må bra....
Träffade inte Mr U. Men pratade desstu mer igen. Han var intresserad av att bli mer än "Vänner med fördelar". Jag förklarade att jag var inte ute efter det.
Jag fortsatte min paus och även min egna rannsakan av mig själv.
Från den helgen försökte vi träffas så ofta vi kunde!
Vilket tyvärr inte blev allt för ofta, mellan jobb, hans barn och framförallt avståndet. Ibland kunde vi inte ens ses varje vecka, men vi försökte iallafall varannan helg och kanske något däremellan. Mellan att vi sågs pratade vi iallafall i telefon, varje dag oftast flera timmar.
Mr S hade en stark personlighet och var en stark personn i sig själv. Han var en hårtarbetande, familjeförsörjande far, vilket i min mening är så en riktig man skall vara! Han var helt fantastisk på så många sätt! Han hade starkare utstrålning än de flesta jag träffat! Charmig, sprallig, alltid glad och med ett leénde på läpparna :) Väldigt social, bjöd på sig själv i alla situationer, utåtriktad, rolig och alla mina vänner älskade honom! Utöver det var han väldigt omhändertagande och gullig mot mig och inte fel heller, riktigt bra i sägen ;) Vi hade det jättemysigt och bra ihopa... Jag föll.... och jag blev kär.
Dessa känslorna hade inte infunnit sig hos mig på ca 1½ år sedan Mr P och jag flyttade isär.
Det va underbart att få känna igen och framförallt att få känna dom för en sån underbar person!
Jag avslutade helt all kontakt mina "flörtar" här hemma, och Mr R och Mr U som fortfarande hörde av sig från och till svarade jag bara lite artigt och träffade inte alls.
Avståndet var dock fortfarande ett problem. Han körde upp till mig, jag ner till honom. Men fortfarande träffades vi allt för sällan. Vi ville träffas varje dag! Han passa perfekt in med mina vänner och jag med hans.
Ibland kunde jag fantisera när jag var hos honom om hur det skulle vara att faktiskt bo där och leva mitt liv där med honom. Allting var så mysigt där. Allt annat än jag var vad vid i min storstad med fart och fläkt muller och buller avgaser och all brottslighet och rädslan för att gå hem ensam på natten. Här i hans mysiga lilla stad bodde nästan alla grannar, - vänner och familjer. Alla i sina stora mysiga familjehus, inte en etagévåning så långt ögat nådde.. Kanske en aning långtråkigt, men oerhört tryggt och mysigt. Och har du bara dina vänner, din familj, din kärlek där så har man ju allt man behöver!
Men det var där skon klämde, jag hade inte min familj och mina vänner där..
Vi kom in på ämnet framtid, vilket oundvikligen betydde flytt. Han sa rakt ut att han var flyttbar, men eftersom han hade sina barn att tänka på så var det inte ett alternativ för honom. Men han ville mer än gärna ha mig där med honom, med dom..
Jag förstod honom fullt ut, hans barn måste få komma först!
Det hängde nu alltså på mig. Det kändes lite tungt, för jag kände väldigt starkt för Mr S och jag kände faktiskt att jag ville vara med honom. Men det var ett stort beslut - Jag var tvungen att fundera.. Han hade två barn redan, jag skulle behöva flytta långt bort från mina vänner och familj vilket tog emot för mig.
Under tiden jag funderade började han bete sig frånvarande. Han hörde inte av sig, han var svår att nå. När jag väl fick tag på honom hade han fullt upp med jobb. Det gick längre perioder mellan att vi sågs och han var bara upptagen hela tiden. Det skapade funderingar, irritation, frågeteckan.
Tiden gick och vi sågs inte på ett braa tag, och hördes knappt av heller. Och jag fick aldriig någon bra förklaring heller. Han hade ju aldrig tid. Jag blev besviken, irriterad, men framförallt besviken. Jag börja känna att han tappat intresset, även om han sa att det inte var så.
Men enligt mig: Handlingar visar mer än ord.
Jag slutade också höra av mig. Vi gled längre ifrån varandra. Jag kände att jag kan inte hoppas och tro på något som plötsligt inte varit något på nästan 2 månader. Jag la er.
Efter 2 månader ungefär träffades vi och plötsligt när jag såg honom kände jag ingenting. Allt var bara borta. Vet ingen ens hur, det bara var så. Han visade heller inget större intresse.
Efter den dagen sågs vi inte mer. Hördes allt mer sällan tills vi inte längre hördes alls, och en förhoppning om kärlek gick i kras..
Vi träffades över internet. På ett forum på internet där vi båda var inne och disskuterade angående ett debatt-ämne. Helt oromantiskt och utan några som helst avsikter för något annat. Vi kunde vid denna tidpunkten inte ens hur den andra såg ut. Vi var många i disskusionen. Han var intressant att diskutera med och det slutade med att vi fortsatte disskutera över mail. Vi kom in på andra ämnen och våra mail pågick i flera månader under en ganska lång tid.
Han visade sig lätt att snacka med och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Vi blev riktigt bra vänner, eller så gott som man kan bli över nätet. Kunde berätta allt för varandra även om våra liv. Han bodde i en mindre stad ganska långt från mig, han var skild och hade två barn boende hos sig varannan vecka. Inget som spelade någon roll då vi endast var goda internetvänner.
En dag utbyter vi facebook och då för första gången fick vi se hur den andra såg ut. Han såg trevlig ut. Inte riktigt min typ, eller någon jag skulle vända mig om efter på stan, men absolut inget fel att titta på.
Vår vänskap fortsatte både över nätet och i telefon. Vi började pratas vid allt oftare och det slutade med att vi kunde ligga och prata i telefon långt in på natten.
En dag frågar han från ingenstans om inte vi skulle kunna ta och träffas någon dag. det hade varit kul att ses i verkligheten efter de måånga månaderna av internet och telefon vänskap.
Jag var först lite tveksam.
Med tanke på det långa avståndet skulle det betyda lång resväg och en hel-helg. Inte för att det kändes obehagligt eller osäkert på något sätt, vi hade kommit varandra så nära redan att jag kännde tillit till honom. Mer att jag dejtade runt lite här hemma och en hel helg kändes.. jag vet inte.. haha
Men efter en tids fundering kände jag också att det kunde vara kul att träffa honom på riktigt. Under vår vänskapstid hade jag hunnit fästa mig vid honom och tyckte riktigt bra om honom som vän :)
Sagt och gjort. Han körde de många milen upp till mig en helg.
Jag gick ut för att möta honom på parkeringen och medans han kom gående mot mig med världens största smile, kände jag en värme sprida sig i hela kroppen på mig. Det kändes så underbart och rätt att ha honom framför mig och vi kunde inte avsluta vår först hej kram. Det kändes som vi känt varandra i evigheter och som om jag alltid haft honom hos mig. Som om vi var så nära, men varit ifrån varandra allt för länge och bara saknat varandra så enormt!
Vi tog en fika och pratade i timmar. På kvällen fick han träffa vänner hos mig och den natten var bara första natten han sov hos mig..
Den helgen började med vänskap men slutade helt oväntat med väldigt starka känslor och början på något nytt..
Vid detta laget började jag fundera, försöka rannsaka mig själv.
Jag funderade över vad jag egentligen villa ha.. Jag var mitt uppe i en karusell där jag nästan på dejtat två totalt motsatta killar på en gång, båda som jag verkligen gillade på olika sätt, men flydde från när det väl blev mer på allvar..
Däremellan var det även mycket flörtande på gång på många olika håll och det hela hade börjat kännas som att jag jonglerade för många på en gång.
(Till och med en del av mina vänner började ha åsikter och kommentera om detta)
Var det så för att jag skulle slippa känna mig ensam som det var så mycket på en gång, vilket istället gjorde att det blev för trångt med känslor innom mig så att jag istället inte fick plats med att känna något alls?
Vad jag visste med säkerhet just då iallafall var att det blivit för mycket.
Jag förökte lägga ner och avstå män för ett tag. Det lyckades inte riktigt och det blev några flings här och där, men oavsett vem jag träffade kände jag ingenting.
Jag träffade, sårade och flydde.
Och allt där emellan började jag tänka på Mr P från mitt första inlägg igen, den enda killen jag verkligen älskat av hela mitt hjärta och känt så starka känslor för..
Jag började tro att jag inte kunde känna något för någon annan igen...
När Mr R reste var det med blandade känslor för mig. På ett sätt kändes det skönt och som jag sluppit ur något obehagligt som pressat mig.
Jag började träffa Mr U igen. Bra sex, mysigt sällskap och framförallt okomplicerat. Det funkade hur bra som helst för mig. Jag kände mig vilsen och något trött på känslor, det slutade ju alltid med besvikelse eller komplication.. jag behövde få slippa det ett tag...
Vi var vänner med fördelar, KK, booty calls whatever you wanna call it! - Inget mer!! Och han var nog den mest oseriösa typen jag kände till, med säkerligen flera "vänner med fördelar" som jag inte kände till. Han va vild, festande, oseriös, småkriminell och definitivt en kille som bara var ute efter sex och leka runt!
Därför belv jag jättebesviken och kände mig aningen panikartad och framförallt FÖRVÅNAD när Mr U plötsligt började vilja ha med mig på middagar med sina vänner, fika hos sin syster och hennes man och barn, följa med mig på hans vänners bröllop.. Detta var inte alls vad vår "relation" gick ut på! Vi höll oss anonyma, hemma hos honom eller mig. Visst mina vänner visste mycket väl vem han var och kanske hans visste vem jag var. Men vi beblandade oss sällan med varandras vänner och absolut ALDRIG med varandras familjer! Då känns det plötsligt som att det betyder något, och det var inte alls där vi var!
Han började prata mer och mer känslor kring oss. Började ge mig fler och fler smyg komplimanger, började prata om mig som person, vad han tyckte om hos mig, hur han kände för mig...
Jag blev förvirrad och osäker på vad han egentligen menade med detta. Jag drog mig undan... hade alltid ursäkter när vi skulle ses, slutade svara när han ringde och skrev.... Och eftersom jag inte orkade med komplicerat så gjorde jag det som jag visat mig utomordentligt duktig på... - Jag flydde.
Oftast träffade jag som sagt inte de båda Mr R och Mr U samtidigt.
Mestadels träffade jag Mr R och vi träffades ofta och länge och även då vi aldrig utnämnde oss som ett par var vi mer och mer som det.
Jag slutade därför att träffa Mr U. Även om vi fortfarande prata lite spradiskt över internet som vänner.
Plötsligt en dag när vi sitter ute och äter jag och Mr R blir han lite allvarlig och kläcker ur sig "Du är verkligen en sån som jag skulle kunna leva resten av mitt liv med. Har aldrig träffat något som jag verkligen känt så med innan." Han är bra på det där, Mr R. Att plötsligt kläcka ur sig något sådan helt utan att man är beredd.. som gör en mållös.. Jag visste liksom inte hur jag skulle tolka det eller vad jag skulle svara.. Satt därför helt tyst, fick inte ur mig något.. Jag tyckte det kändes lite pinsamt också och allt kändes plötsligt så allvarligt..
Han sa inget mer om det och jag försökte leda in samtalet på något annat..
De följande månaderna fortsatte han mer och mer på den banan och började "skoj"-prata om framtida familj vi skulle ha... Vi skojade båda om det och jag kunde tycka om att leka med tanken på familj med honom, han var ju så perfekt för mig. ALLT jag ville ha. Men samtidigt började jag känna mig något trängd..
I teorin gillade jag tanken och kunde verkligen tänka mig det. Men ju närmare och seriösare vi kom desstumer panik fick jag. Han började prata om att resa bort, för en lång tid, kanske till och med bosätta sig där. Han ville att jag skulle följa med. Än en gång gillade jag tanken och hade till och med bestämt mig då jag plötsligt fick panik och backade ur! Någonting gjorde att jag inte kunde ta steget fullt ut.
Olickligtvis "träffade" jag då både Mr R och Mr U samtidigt...
Jag var inte tillsammans med någon av dem, även då relationen med Mr R emellanåt såg ut att leda till ett seriöst förhållande, men änsålänge dejtade vi endast.
Mr R och Mr U är varandras motsatser och gav mig därför totalt olika saker, men som jag båda behövde..
Mr R gav mig allt smicker, uppskattning och uppvaktning i världen. Han var lite gamaldags av sig och tyckte att män är män och kvinnor är kvinnor och man har lite olika "roller" i ett förhållande. Jag tyckte det va helskönt eftersom dagens samhälle är helt för fixerad vid att det ska vara så överdrivet jämnlikt och könslöst. Även jag tycker om att känna mig kvinnlig och vill ha en man som "stå" för vissa saker. Tar initiativ, notan m.m. Han behandlade mig som en prinsessa och såg alltid till att jag hade det bra, samtidigt som han kändes lite som ett överhud, fast på ett bra sätt. Trots det inte dominant. Jag har en stark vilja och starka åsiikter och de kunde jag ventilera och disskutera mer med honom än någon annan. Oj, vilka disskusioner vi kunde ha, men väldigt intressanta och jag älskade verkligen att ha hittat någon jämnlik där att kunna disskutera allt med. Han var romantisk, påhittig, den perfekta mannen att ha det perfekta förhållandet med.
Trots allt detta och trots nätter tillsammans stannade det alltid vid kyssar. Inget sex. Personligen gjorde det mig inte så mycket, njöt i fulla drag av uppskattningen och uppvaktningen o myset med honom.. Men började ändå tillsut fundera.. han är man och män brukar ha svårt att hålla sig så.. Visseligen hade jag hört honom säga vid något helt annat tillfälle att han om han är ute efter något seriöst han vill satsa på aå tar han det väldigt lugnt och vill bygga upp något först.. Trots detta kunde jag inte låta bli att undra....
Mr U däremor var inte romantisk för fem öre. Han var mer som en polare, som jag hade bra sex med. Vi festade tillsammans någon enstaka gång, men mest kolla vi film, låg och mös och snackade lite ytligt. Han var inte mycket för att disskutera och inte särskillt intresserad av framtiden eller att bygga sig någon karriär. Han hade inga direkta mål. Men sexet var bra, attraktionen var stark, han var väldigt mysig och go och jag trivdes riktigt bra i hans sällskap. Hans personlighet och utstrålning var stark. Där fanns en känsla där som inte riktigt infann sig med Mr R. Dock inte någon känsla som gjorde att jag ville inleda något förhållande med honom. Bara att han fick mig känna. Piriod.
Eftersom jag var så säker på var jag och Mr U stod så kunde vi prata andra tjejer och killar med varandra - precis som polare. Jag kände aldrig minsta lilla sting av svartsjuka när han berättade om någon annan tjej. Han visste därför också om Mr R. Mr R däremot visste inget om Mr U. Jag visste ju inte riktigt var jag och Mr R stod och om vi var på väg mot något seriöst. Kändes väldigt fel att nämna något om Mr U då.
Det var ju inte så att jag träffade Mr U hela tiden, bara någon gång då och då, ungefär varannan helg. Det var i huvudsak Mr R jag träffade..
Runt samma tidpunkt som jag började träffa Mr R hade jag och en gammal bekant börjat ta upp kontakten igen, Mr U..
Historien med honom går ganska långt tillbaka. Vi hade gemensamma vänner i tonåren och festade en del ihop. Jag var fina flickan och han the bad boy.
Det var omedelbar attraktion från bådas håll! Han var snygg, farligt snygg! Muskulös, intensiva ögon och såg allmänt bra ut. Dessvärre hade han ett fruktansvärt hetsigt temprament och kunde gå från charmig till aggresiv, ganska ordentligt aggresiv på ett ögonblick. Ingen bra egenskap, men något som ändå attraherade. Det som attraherade mest var nog min "makt" över honom och hans temprament. Han gick på allt och alla när han blev sådär och det svartnade för ögonen på honom.. allt och alla - utom mig! En ordentlig tillsägelse från mig och han lyckades lugna sig.. Det kändes bra ;)
Attraktionen till trots hände aldrig något oss emellan. När vi träffades första gången var vi båda upptagna och han hade dessutom ett barn. Inte för att det verkade som att någon av dom höll sig så trogna varandra efter vad jag fick höra, men jag var (är) av det trogna slaget.
Vi höll kontakten från och till några år, men sedan rann det ut i sanden..
Nu såhär flera år senare sprang vi plötsligt på varandra ute av en slump. Shit han var fortfarande lika ursnygg!! Attraktionen var där igen på ettt ögonblick! Och nu var vi båda singlar för första gången..
Vi tog upp kontakten igen. Sms:ade och pratade en del över telefon. Tillsut bestämde vi oss för att ses. Vi visste ju båda precis vad det innebar. Vi skulle få ge efter för den attraktionen som legat där sålänge..
Det belv en riktigt mysig och bra kväll. Film, en hel den prat om då tid och nutid. Som person hade mognat, växt upp och lugnat sig lite ang. aggresiviteten. Lite fanns nog kvar under ytan har jag senare sett i samband med bråk med likasinnade... Inte i samma utsträckning, men tillräckligt för att fortfarande vara lite farlig.. jag skulle iinte vilja hamna på hans fiende-lista.
Framförallt blev det ju även det jag kom dit för.. BRA sex! ;)
Jag är egentligen inte personen som springer runt och har sex med olika killar hit och dit som kanske många andra har när de är singlar.. Jag har aldrig kunnat det, det har aldrig funkat för mig. Jag är mer av en romantiker som vill ha kärlek, men med Mr U var det det enda jag ville från början och även så i efterhand ville jag ha mer, utan känslor eller förhållande inblandat. Med honom funkade det så vi fortsatte ha det så. Samtidigt hade vi mysigt och kul ihop, så det blev det klassiska vänner med fördelar.
Jag kämpade med att försöka bli av med av med stalkern och det gick som sagt allt bättre och bättre. Han hörde av sig mer sällan... Jag fick andrum. Jag umgick med vänner och hade bara riktig kul, fick äntligen leva singel liv.. det var sommar och livet bara lekte! :)
Det var då Mr R kom in i mitt liv. När jag såg honom första gången var det som om någon skapat en man exakt efter mina dröm kriterier, som om han var gjort rakt av efter mina öskemål... När jag sedan lärde känna honom var det fortfarande som att något bett mig skriva en lista på allt jag önskade mig och poff så var han där!
Han var som en "prins charming" direkt från sagoböckerna. Lång och såå stilig. De mest vackra ögonen, välformade läpparna... han var inte bara stilig, han var manligt vacker! En riktig genleman! (så som män var mer förr) Självsäker men ödmjuk, vältalig, riktigt trevlig, charmig, vilken utstrålning! Ett leénde som fick vem som helst att smälta... Och han tycket om att disskutera saker, viktiga saker, intressanta saker... Både allvarliga världs och samhälls frågor (han var väldigt smart och allmänbildad) och djupa saker om en själv.. Samtidigt i allt detta kunde han även skämta och vara riktigt rolig. Alla mina vänner smälte..............
Han hade allt!
Vi började dejta. Träffades ofta... middagar, fikor, kvällar på uteserveringar. Vi kunde prata i timmar!! Vi hade lika trevligt och mysigt varenda gång... Trots detta så gick det ganska långsamt fram, vilket jag tyckte var superskönt! Blev ordentligt uppvaktad, utan krav. Precis vad jag behövde just då.
På en dejt efter att vi träffats ett tag blev han plötsligt likte konstig... Han som annars var så vältalig, alltid visste vad och hur han skulle säga saker rätt börja fumla med orden, han som annars alltid var så självsäker och alltid ogenerad verka både blyg och generad.... Till slut måste jag fråga vad det är med honom??
Han blir röd om kinderna.. "Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.. han sitter tyst ett tag. Jag har börjat känna massa känslor som jag inte känt på länge.. Du gör mig så varm och pirrig... vet nästan inte vad jag ska säga när jag är med dig längre... Jag brukar aldrig känna så, jag är så van att ha övertaget men när jag är med dig blir jag nästan rädd att göra bord mig..."
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Blir givetvis glad eftersom att jag börjat gillar honom också starkt. Allting var bara så bra och flöt på nästan för rätt.... men allting kändes ändå bara så bra.
Det hinner inte gå så lång tid så träffar jag en ny... Jag letade väl nästan egentligen omedvetet.. Var inte van att vara ensam, hur skulle jag klara detta?? Helt ensam i en ny lägenhet.. singel.. Jag behövde någon, det var klassiskt rebound även om jag inte tänkte så när jag träffade honom....
Han va allt annat än min "typ" av kille.... Inte alls min typ till uteseéndet, inte riktigt min typ av person heller och alla som träffade honom va skeptiska. Inte till honom egentligen. Han va ur trevlig, charmig, glad positiv bra med sina ord - Så alla tyckte han va trevlig, men i övrigt matcha han mig egentligen inte alls, mer som en polare.
Men han var upp över öronen förälskad i mig och det kändes givetvis jättebra för mig, det var precis vad jag behövde just då. Och jag gillade ju honom också, så jag var inte bara med honom för att utnyttja eller så.. jag trivdes i hans sällskap o vi hade kul och det kändes tryggt och mysigt :)
Men efterhand börja han bete sig vääldigt svartsjukt och jag börja känna mig mer o mer kvävd... jag som dessutom precis kommit ut ur ett långt seriöst förhållande och skulle behöva space blev istället mer o mer inträngd. Jag hade dessutom förklarat för honom redan från början att jag inte var redo för en storsatsning just nu och han sa att han förstod.....
... Gjorde han?
Han börja prata om barn framtid giftemål att jag va hans prinsessa och att vi alltid skulle va tillsammans.... Och inte bara till mig, utan till alla andra.. Hans vänner, MINA vänner! Jag försökte diskutera med honom många gånger men det var som att prata med en vägg. Han blev klängigare och i ena stunden jätte krävande i nästa aggresiv.... Jag börja försöka "göra slut".. avlsuta det... Han förstod inte! Eller han vägrade förstå är väl mer rätt sagt.
Det gick mer och mer utför. Vecka ut och vecka in försökte jag få honom att förstå att jag inte ville träffas mer... När jag tillsut efter tionde gången fick skrika o springa i från honom med honom bokstavligt talat fysiskt hängandes fast vid mitt ben så började allt.
Månader av stalking, förföljelse, per sms, telefon, ute i verkligheten. Hot, gråt, hot igen, trakasserier.... Jag visste inte var jag skulle bli av. Under några månader gjorde han mitt liv till ett helvete och jag mådde urkasst..
Efter några månader började det sakta avta och det inträffade mer sporadiskt.....
Det tog nog ett år innan jag inte hörde ett ord från honom igen, men däremellan inträffade det kanske bara 2 ggr i månaden - varannan månad mot slutet så det var inte så farligt...
Jag kan fortfarande minnas den dagen... Första gången vi träffades, första gången våra ögon möttes..
På en tiondels sekund visste jag, det var HAN! Det skulle vara han och jag... I efterhand har jag fått veta att även han kände exakt samma sak...
Det var lite som i en saga.. Kärlek vid första ögonkastet..
Från den dagen spenderade vi varje dag tillsammans.. och aldrig tröttnade vi på varandra, tvärtom växte vår förälskelse sig bara starkare till riktigt stark kärlek. Aldrig har jag älskat en kille så mycket och aldrig har jag känt mig så älskad.
Åren gick, vi flyttade ihop, vi pratade förlovning, vi pratade barn, vi pratade framtid, om att åldras tillsammans.... Vi var lyckliga!
Allt va så underbart, tills något gick snett.. flera saker den sista tiden faktiskt och tillslut orkade ingen av oss längre. Det tog ett tvärt och mindre trevligt slut.
Snipp snapp snut, där tog sagan slut.
Frågan är... När man redan upplevt sitt livs stora kärlek, kommer den sortens kärlek någonsin då komma tillbaka......? Eller är det så att har man haft chansen en gång så kommer den aldrig igen riktigt lika sann och stark......?
