Här var han nu, som sagt. Eller inte han, men hans profil, med all fakta jag behövde veta om honom till en börja. Han var inte längre en synvilla, eller fantasi, eller ett flygit minne utan en verklig person.

Jag minns hur jag knappt fick luft och jag kände mig som en fjortis som fick syn på sin idol eller något.

Jag var ju iallafall tvungen att skriva NÅGOT till honom, iallafall låta han veta att jag existerar. Sagt och gjort, darrig på händerna knappa jag ihop något käckt meddelande och skickade iväg!

Dagarna gick och plötsligt var jag inloggad på sidan varje om inte flera gånger om dagen för att se om han svarat. Jag var som besatt! 
Kände att detta var allt eller inget. Svarade han inte mig på det enda sättet jag någonsin skulle kunna få kontakt med denna främling, så skulle han förbli just det - En främling. (Som jag av någon anledning kände mig helt uppslukad av)

Dagarna blev till veckor, veckorna blev till månader - och fortfarande inget svar.

Jag kände mig helt förtvivlad och än en gång samtidigt arg på mig själv. Vad sysslade jag med?? vad var detta för känslor och beteénde jag höll på med?? Jag kände ju inte ens killen....

-

Månaderna fortsatte flyta på.

Och medans tiden flyter på fick man ju släppa mer och mer och tillsut hade man ju släppt tanken helt.

Då plötsligt en dag sitter jag inne på facebook, surfar runt. Kommer in på en gammal killkompis sida och plötsligt ser jag en bild på ingen mindre än HAN, Mr H!

Vad är detta liksom?? varför dyker han upp med små glimtar gång på gång i mitt liv utan att jag någonsin får någon som helst kontakt med honom. Och så fort jag "glömmer" honom lite så dyker han på något vis upp igen! vad var meningen??

Jag tänkte, nu ska jag ge det en SISTA chans! Nu har jag inget att förlora så skickade iväg ett mail till honom där jag även nämnde lite skämtsamt om hur jag tycktes se honom lite varstans och att jag kände mig nyfiken på honom. Kände att nu hade jag iallafall inget att förlora.

Dagarna gick, och så plötsligt - Ett svar!!!!!!!

Kändes så sjukt, men det kändes som jag väntat på detta i evigheter.

Det mailet var början.
 Vi mailade varande varje dag och ibland flera gånger om dagen. Vi hade jätte mycket att prata om, allting kom så naturligt. Han va supertrevlig, rolig, lätt att prata med. Det kändes som en storvinst och han var vinsten!
Vi snackade över datorn i några månader och det kändes riktigt bra. Jag kände mig helt förälskad!

Efter en tid fråga han om jag hade lust att ses någon dag.

Mitt hjärta slog nog tio extra slag och vi ska inte snacka om hur jag knappt kunde andas när jag var på väg för att träffa honom. Tror ALDRIG att jag känt så inför att träffa en kille - någonsin! Jag var till och med tvungen att ringa en vän som fick lugna mig över telefon på vägen dit. Det var så löjligt, helt sjukt hur det pirrade i min kropp!

det kan låta löjligt, men det kändes verkligen som att this could be it! Detta kunde verkligen vara HAN. Han med stort H..


Jag kom fram, där stod han och väntade på mig och jag träffade han face to face för första gången....