Från den helgen försökte vi träffas så ofta vi kunde!

Vilket tyvärr inte blev allt för ofta, mellan jobb, hans barn och framförallt avståndet. Ibland kunde vi inte ens ses varje vecka, men vi försökte iallafall varannan helg och kanske något däremellan. Mellan att vi sågs pratade vi iallafall i telefon, varje dag oftast flera timmar.

Mr S hade en stark personlighet och var en stark personn i sig själv. Han var en hårtarbetande, familjeförsörjande far, vilket i min mening är så en riktig man skall vara!
Han var helt fantastisk på så många sätt!
Han hade starkare utstrålning än de flesta jag träffat! Charmig, sprallig, alltid glad och med ett leénde på läpparna :) Väldigt social, bjöd på sig själv i alla situationer, utåtriktad, rolig och alla mina vänner älskade honom!
Utöver det var han väldigt omhändertagande och gullig mot mig och inte fel heller, riktigt bra i sägen ;)
Vi hade det jättemysigt och bra ihopa... Jag föll.... och jag blev kär.

Dessa känslorna hade inte infunnit sig hos mig på ca 1½ år sedan Mr P och jag flyttade isär.

Det va underbart att få känna igen och framförallt att få känna dom för en sån underbar person!

Jag avslutade helt all kontakt mina "flörtar" här hemma, och Mr R och Mr U som fortfarande hörde av sig från och till svarade jag bara lite artigt och träffade inte alls.

Avståndet var dock fortfarande ett problem. Han körde upp till mig, jag ner till honom. Men fortfarande träffades vi allt för sällan. Vi ville träffas varje dag! Han passa perfekt in med mina vänner och jag med hans.

Ibland kunde jag fantisera när jag var hos honom om hur det skulle vara att faktiskt bo där och leva mitt liv där med honom. Allting var så mysigt där.
Allt annat än jag var vad vid i min storstad med fart och fläkt muller och buller avgaser och all brottslighet och rädslan för att gå hem ensam på natten.
Här i hans mysiga lilla stad bodde nästan alla grannar, - vänner och familjer. Alla i sina stora mysiga familjehus, inte en etagévåning så långt ögat nådde.. Kanske en aning långtråkigt, men oerhört tryggt och mysigt.  Och har du bara dina vänner, din familj, din kärlek där så har man ju allt man behöver!

Men det var där skon klämde, jag hade inte min familj och mina vänner där..

Vi kom in på ämnet framtid, vilket oundvikligen betydde flytt.
 Han sa rakt ut att han var flyttbar, men eftersom han hade sina barn att tänka på så var det inte ett alternativ för honom. Men han ville mer än gärna ha mig där med honom, med dom..

Jag förstod honom fullt ut, hans barn måste få komma först!

Det hängde nu alltså på mig. Det kändes lite tungt, för jag kände väldigt starkt för Mr S och jag kände faktiskt att jag ville vara med honom. Men det var ett stort beslut - Jag var tvungen att fundera..
Han hade två barn redan, jag skulle behöva flytta långt bort från mina vänner och familj vilket tog emot för mig.

Under tiden jag funderade började han bete sig frånvarande. Han hörde inte av sig, han var svår att nå. När jag väl fick tag på honom hade han fullt upp med jobb. Det gick längre perioder mellan att vi sågs och han var bara upptagen hela tiden. Det skapade funderingar, irritation, frågeteckan.

Tiden gick och vi sågs inte på ett braa tag, och hördes knappt av heller. Och jag fick aldriig någon bra förklaring heller. Han hade ju aldrig tid. Jag blev besviken, irriterad, men framförallt besviken.  Jag börja känna att han tappat intresset, även om han sa att det inte var så.

Men enligt mig: Handlingar visar mer än ord.

Jag slutade också höra av mig. Vi gled längre ifrån varandra. Jag kände att jag kan inte hoppas och tro på något som plötsligt inte varit något på nästan 2 månader. Jag la er.

Efter 2 månader ungefär träffades vi och plötsligt när jag såg honom kände jag ingenting. Allt var bara borta. Vet ingen ens hur, det bara var så. Han visade heller inget större intresse.

Efter den dagen sågs vi inte mer. Hördes allt mer sällan tills vi inte längre hördes alls, och en förhoppning om kärlek gick i kras..