Oftast träffade jag som sagt inte de båda Mr R och Mr U samtidigt.

Mestadels träffade jag Mr R och vi träffades ofta och länge och även då vi aldrig utnämnde oss som ett par var vi mer och mer som det.

Jag slutade därför att träffa Mr U. Även om vi fortfarande prata lite spradiskt över internet som vänner.

Plötsligt en dag när vi sitter ute och äter jag och Mr R blir han lite allvarlig och kläcker ur sig "Du är verkligen en sån som jag skulle kunna leva resten av mitt liv med. Har aldrig träffat något som jag verkligen känt så med innan." 
Han är bra på det där, Mr R. Att plötsligt kläcka ur sig något sådan helt utan att man är beredd.. som gör en mållös.. Jag visste liksom inte hur jag skulle tolka det eller vad jag skulle svara.. Satt därför helt tyst, fick inte ur mig något.. Jag tyckte det kändes lite pinsamt också och allt kändes plötsligt så allvarligt..

Han sa inget mer om det och jag försökte leda in samtalet på något annat..

De följande månaderna fortsatte han mer och mer på den banan och började "skoj"-prata om framtida familj vi skulle ha... Vi skojade båda om det och jag kunde tycka om att leka med tanken på familj med honom, han var ju så perfekt för mig. ALLT jag ville ha. Men samtidigt började jag känna mig något trängd..

I teorin gillade jag tanken och kunde verkligen tänka mig det. Men ju närmare och seriösare vi kom desstumer panik fick jag.
Han började prata om att resa bort, för en lång tid, kanske till och med bosätta sig där. Han ville att jag skulle följa med.
Än en gång gillade jag tanken och hade till och med bestämt mig då jag plötsligt fick panik och backade ur! Någonting gjorde att jag inte kunde ta steget fullt ut.

Han reste - jag stannade.